Den barnsliga utilitarismen

Vi fick en kommentar från ”Alex” häromdagen:

”Hahahahahah alltså folk SVÄLTER och de slänger detta. WTFFFsdfiosdfsdfsdfjiskljsfjsfsdfjklfsdklfsdlsdfljksdljksdf varför är denna värld så skev. Alla politiker ska avrätttas, hejboms”

Naturligtvis är inte vi för dödsstraff, men vi förstår ryggmärgsreaktionen. Renläriga utilitarister som kyligt och matematiskt räknar på lidande och död, skulle kanske kunna komma till samma slutsats som Alex.

Titta på de här sifforna från Unicef:

Förra året dog (”bara”) 6,6 miljoner barn under 5 år varje år, varav en tredjedel av dessa till följd av brist på mat. Men det råder ju ingen brist på mat! Världen producerar långt mycket mer mat än vad alla behöver för att äta sig mätta.

Drygt två miljoner barn dör varje år.

För att de inte får tillräckligt med mat.

Trots att det finns mat så det räcker och blir över.

Det som skiljer barnen från maten är systemet.

Budskapet i Unicef-rapporten som graferna kommer ifrån är att ”det går åt rätt håll”. Det är därför de har ritat in ”pedagogiska” brandgula pilar i Fig. 11. Men det diagrammet egentligen säger är ju att det är fattiga barn som dör, inte rika.

Svält är inte ett virus eller en tornado som vi försöker rädda så många barn som möjligt från. Det är inte en yttre kraft som dödar barnen, en naturkatastrof som vi försöker tämja. Orsaken är det sällskapsspel med tillhörande poängsystem som vi människor har hittat på alldeles själva.

Här är några av reglerna: Den treåring vars vårdnadshavare inte har lyckats samla ihop tillräckligt många poäng får inte leva. Poäng kallas pengar och den poängsumma som dina vårdnadshavare (inte) har lyckats tjäna ihop kallas kapital.

Om två miljoner småbarn frågar om de skulle kunna få lite mat som ändå ska slösas bort, är svaret NEJ! Absolut inte, hur skulle det se ut? Hallå! Ni har inte tillräckligt många poäng ju! Läs reglerna!

Trams åsido: Vi har konstruerat ett samhälle som systematiskt svälter ihjäl miljoner barn varje år. Det är inte en ursäkt att vi dödade lite fler barn förra året.

Det vore inte okej om vi dödade endast ett barn för att hen saknar poäng, karriärsdrömmar, entreprenöriell intelligens, en positiv attityd, flexibilitet etc.

Tillbaka till utilitarismen och Alex’ kommentar. Det skulle troligtvis inte hjälpa att straffa ansvariga politiker med döden. Men skulle politikermord kunna fungera preventivt? Vi dödar, säg, 10 000 politiker och räddar 2 miljoner barn? Det är en tänkbar utilitaristisk slutsats, men den är nog allt för ”optimistisk”. Den förutsätter att det är nuvarande ”politiker” som upprätthåller det kapitalistiska samhällssystemet. Så enkelt är det inte. Nya lika konservativa politiker skulle efterträda de avrättade och allt skulle fortsätta som vanligt. Fienden är systemet, inte människorna.

Men någonting måste vi ju göra, hejboms.

Kan vi så kan alla?

Ikväll hittade vi branflakes, diverse ost, kaffe, grönsaker osv osv. Vi var fem som delade på maten och på bilden är det ”bara” ett av hushållens del.

Ibland funderar vi på varför inte alla som känner till att det går att hämta mat gratis bakom butikerna också gör det. Det är ju så lätt! Tror vi. Det är en risk att en som frigan blir dryg och oempatisk och att en börjar fnysa åt fattiga som inte dumpstrar, trots att de vet om att det går.

Men alla kan inte dumpstra. Det finns massor av skäl: skam, kvällströtthet, funktionsnedsättningar osv osv. Ramsan ”kan jag så kan alla” är väldigt ideologisk. Det vore inte förvånande om Fredrik Reinfeldt tänker så: ”kunde jag bli stadsminister så kan alla bli det, om de verkligen verkligen vill och försöker”. Folk får skylla sig själva om de inte drar in 1,84 miljoner kronor om året!

Men så är det ju inte.

Mandelmassor

Vi skulle bara hämta lite yoghurt och frukt, men den lilla närbutiken hade visst slängt mandlar också. Vi tog med oss 10 kg och tänkte direkt: mandelsmör, mandelmjölk!

Och ett par läsglasögon med inbyggd lampa 🙂

Den där färska mjukglassen som Arla hittat på verkar inte sälja något vidare. Lite trist för Arlas vinst och tillväxten i livsmedelsindustrin och jobbskapandet och skatteintäkterna att vi fortsätter äta glass som håller sig jättelänge i frysen och som går att frysa om när paketet är öppnat.

Dumpstring är inte gott i sig

Här är en intressant serie:

Först framstår det kanske som en illustrering av hur ”rekupererad” dumpstring skulle kunna se ut. När vi (?) alla jobbat stenhårt för att sprida dumpstring som en i sig god sak, snarare än som en vägran att delta i systemet på systemets villkor, skulle det vara möjligt att sälja dumpstrad mat som varor då? Som en Krav-märkning: Dumpstrat-märkning av varor? Och vad skulle vara vunnet då?

Men den som tittar lite mer noggrant ser prislistan: ”Burgers: Free.” Det är omöjligt att veta vad serietecknaren menar, men det går att tänka två budskap:

Friganen har (1) betalat för mobilappen som talar om var kiosken ska dyka upp. Antingen genom att ge appmakarna pengar eller genom att titta på deras reklam. Eftersom personen ser dumpstring som något gott i sig och inser hen inte att genom att ha köpt appen deltar hen i och upprätthåller det kapitalistiska systemet som är orsaken till matsvinnet, det hela tiden tilltagande slöseriet.

(2) FREEG’s gatukök går med förlust, men får pengar från livsmedelsindustrins PR- och CSR-avdelningar. Eftersom traditionell dumpstring i containrar hotar att avslöja hur slöseriet är inbyggt i hur industrin fungerar, får företagen ett ekonomiskt incitament att hålla människor borta från deras sopor. Och om friganer ser dumpstring som något gott i sig blir det möjligt för industrin att lura dessa att få sitt godhetsbegär tillfredsställt genom att dumpstra en nyslängd FREEG-burgare en gång i veckan eller så.

Oavsett säger seriestrippen något viktigt. Friganen sitter nöjt och käkar sin burgare i sista rutan, men hen bryr sig inte om hur den har hamnat i soporna, eftersom hen bara tycker att dumpstring är gott i sig.

Men för att avskaffa slöseriet måste vi fråga oss hur det uppstår, och förändra systemet. Dumpstring är inte gott i sig. Det goda är att politisera dumpstringen, visa den i sitt sammanhang och försöka förändra de drivkrafter som är roten till slöseriet.

Det ospektakulära slöseriet

Det systematiska slöseriet med mat kan vara svårt att se för de som inte arbetar i livsmedelsindustrin, eller för de som svinnet har normaliserats. Ett sätt att få upp ögonen för detta fruktansvärda slöseri med resurser och människors och djurs arbete är att titta i livsmedelsbutikernas containrar.

Butikssvinnet är i jämförelse en ganska litet, men det är ändå chockerande att se och bada i, särskilt vid tanke på att det verkliga slöseriet sker i andra delar av kedjan. Men grundproblemet med butikernas svinn är detsamma som i den övriga livsmedelsindustrin: de ekonomiska drivkrafterna.

Igår kväll hämtade vi massor av ost från en (1) container. Herrgård, prästost, sture, brännvinsost, grevé, brie, mozarella, ädelost, grynig färskost, pizzaost, någon salt ost…

Visst ser det ganska spektakulärt ut?

Det verkliga svinnet i livsmedelsindustrin är svårare att visa lika tydligt. I dokumentären ”Det gigantiska slöseriet” finns bilder på berg med bananer, men något som aldrig kommer gå att visa lika tydligt är hur mycket mat vi slösar bort när vi processar den genom djur.

Att exempelvis producera havremjölk genom att låta en ko äta havren och sedan klämma ut en vitt sekret genom djurets bröstvårtor halvvägs i havremjölksprocessen kanske kan se gemytligt ut (??) men i själva verket är det en svinnmaskin. Det är ett sätt att få oss att konsumera mer mat, utan att faktiskt stoppa all denna mat i vår egna munnar. Tyvärr är detta svinn är inte lika iögonfallande som butikssvinnet, det syns inte i form av förpackade lagrade lyxostar, utan som avföring och osynlig värme.

Det är svårt att förstå är hur sjutton någon kan tro att slöseriet kan minska i en kapitalistisk tillväxtekonomi. I det system vi tvingas leva i arbetar den mäktiga livsmedelsindustrin dag och natt med att hitta på sätt att öka produktionen och konsumtionen.

Och det går inte att öka produktionen och minska svinnet. Hur skulle det gå till ens? Genom att lura folk att äta mer? Genom att öka antalet människor? Eller genom att få folk att ständigt avla fram och förslava fler och fler djur som kan äta upp den ständigt ökande produktionen? Eller vänta, vore inte det lite… slösaktigt? Är inte det svinn?

Vi borde kanske inte driva den här bloggen

Att sopdyka i livsmedelsbutikernas containrar är att ta stickprov på marknadsliberalismen. Friganer är tulltjänstepersoner framtidens tjänst, vi gör slumpmässiga besök hos några enskilda butiker och beslagtar den mat de försöker undanhålla människorna.

Men matsvinnet kommer inte upphöra (eller ens i långa loppet minska) bara för att butikerna plötsligt slutade slänga mat, precis som narkotikamissbruket inte skulle försvinna bara för att smugglingen och därmed tullens beslag upphörde.

Så länge det är ekonomiskt gynnsamt att skapa svinn kommer aldrig problemet med matsvinnet att lösas. Tvärtom.

Saken är den att när vi här på bloggen fokuserar på butikssvinnet riskerar vi att få människor att tro att matsvinn = butikssvinn. Men butikssvinnet är en mycket liten del av det totala svinnet. Butikssvinnet tjänar endast som ett (väldigt) tydligt exempel på hur systematiskt industrin slösar med resurser och djurs (inklusive människors) liv och arbete.

Så: Vi borde kanske inte driva den här bloggen.

Risken är att livsmedelsindustrin, för att rädda sitt anseende, ser till att livsmedelsbutikerna helt slutar slänga mat. Det är inte svårt. De kan anamma Dumpstrats förslag på en 1-kronaslåda1. Eller starta butiker med endast utgående varor, som DN rapporterar om idag från USA 2. Det skulle visserligen innebära väldigt mycket mer transporter och sannolikt ändå en del svinn från den butiken, men ändå. Butikssvinnet skulle i princip upphöra. Matsvinnet skulle dock fortfarande vara gigantiskt och ökande i allt högre takt (pga den exponentiella tillväxten).

Risken är att vi blir nyttiga idioter. Om Dumpstrat bidragit till att sätta likhetstecken mellan butikssvinn och matsvinn, kommer matsvinnsproblemet i allmänhetens ögon vara ”löst” när livsmedelsindustrin ”självsanerat” sig och butikssvinnet är borta. Industrin kan så att säga offra lite svinn (det har de råd med) för att få fortsätta med business as usual och i ökande takt svinnla bort maten där det lönar sig mest – i produktionen, processandet och hushållen.

Paradexemplet på hur branscher ”självsanerar” är det spärregister som telemarketingindustrin införde. De ”löste” själva problemet med telefonförsäljare, för att slippa reglering och förbud. Och alla vet hur bra det fungerade.

Alla som dumpstrar politiskt har detta dilemma. Men vi hoppas att det är möjligt att vara tydlig med att dumpstring bara är ett litet exempel, med att butikssvinnet inte är huvudproblemet utan ett litet symptom på en felprogrammerad värld.

Industrins påstådda ”lösningar” må vara tecken på att vi når ut, att vi bildar opinion, att livsmedelsindustrin känner sig pressad. På så sätt är det positivt. Men ”lösningarna” i sig kommer alltid att vara PR-kupper, försök från branschen att släta över de grundläggande problemen.


1. Istället för att slänga maten, kan de lägga den i en ”alla varor 1 kr”-låda vid ingången till butiken. Det vore mindre arbete än att släpa den hela vägen till containern och sophämtningen skulle bli billigare. Vi lovar att svinnet skulle försvinna på några minuter.

2. Men den enklaste och slugaste lösningen är att sprida en nyhet om att problemet kommer lösa sig någon gång i framtiden. Att vi är ”på väg”. Livsmedelsindustrin har använt den taktiken med kött länge nu – ”odlat kött” kommer ”inom 5-10 år”. Allt löser sig, sitt ner i båten! (Men i själva verket finns ju redan odlat kött – det heter sojakött och seitan. Men det är för billigt och svinnfritt för att branschen ska vilja marknadsföra det)

Ej representativt ris

Här är en tredjedel av det vi kräset plockade ur två containrar igår. Ovanliga saker: olja, ris, müsli, torkad frukt.

Tjat: vi plockar inte representativt ur containrarna. Hade vi gjort det hade det varit mest färskt bröd, kött, jos, frukt och grönsaker på bilden.

Svinnvinklarna

Det är svårt att bemöta de mängder av artiklar som hävdar att ”hushållen är den största boven”. Och ännu fler är alla de som bara utgår från det som en sanning, som likställer matsvinn med potatisskalen vi skrapar ner i komposten.

Här är några exempel från nyhetsflödet den senaste tiden:

Vinkeln: Matsvinn är något som hushållen sysslar med.

Vinkeln: Matsvinn är något som fega individer sysslar med.

Vinkeln: Matsvinn är något som omedvetna matbarbarer med fel livsstil sysslar med.

Vinkeln: Matsvinn är ett problem som enskilda konsumenter kan lösa, men det räcker med att de bryr sig om sig själva och sin egen hälsa, då löser de problemet automatiskt.
Vinkeln: Matsvinn är något som olydiga skolelever orsakar genom att inte äta upp. (Det är absolut inte något som livsmedelsindustrin och Oy Karl Fazer AB sysslar med.)
Vinkeln: I höginkomstländer som Sverige handlar matsvinn om det enskilda individer skrapar från sina tallrikar.
Vinkeln: Matsvinn är något som individer på skolor och äldreboenden orsakar.
Vinkeln: Matsvinn beror på att människor inte äter upp och är för fega för att fråga om doggybag.
  • Testfakta provar olika potatisskalare och har satt rubriken ”Stort svinn med fel potatisskalare”. Någon från kampanjen matsvinn.nu uttalar sig om att vi borde ”reflektera mer över hur mycket som försvinner när man skalar”. Testet och rubriken köptes av DN, HD, GP, GD, UNT, NT, Smålandsposten, Tidningen Ångermanland m fl. (23 augusti)
Vinkeln: Matsvinn är något som uppstår när individer i hushållen skalar potatis.
Faktum är att vi under de senaste veckorna endast hittade en enda liten notis i Sydsvenskan som beskriver matsvinn som ett industriellt problem.
Vi har kanske missat någon rättvinklad artikel och det är inte nödvändigtvis fel på alla artiklar ovan, men sammantaget visar detta på ett fullständigt felvinklat nyhetsflöde. Om medias vinklingar skulle spegla de faktiska förhållandena, borde 70% av alla artiklar beröra det industriella svinnet. Och de fåtal artiklar som ändå skulle handla det enskilda människor slänger borde diskutera de olika sätt på vilket industrin orsakar även detta.

FAO 2013: Industrin är den största boven

Häromdagen släppte FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation, FAO, en ny rapport om matsvinnets omfattning och miljöpåverkan. Den har presenterats i medier under rubriker som ”Tredjedel av världens mat till spillo”, som om det var någon nyhet?

Debatten i Sverige har till stor del handlat om vilka som är ”den största boven”, hushållen eller industrin. Ni vet ju vad vi tycker i frågan. I Sveriges televisions artikel om FAO:s nya rapport väljer journalisten den här vinkeln:

”Hälften av svinnet sker i produktionskedjan och den andra hälften sker i konsumtionskejdan.”

Det låter kanske som att hushållen och industrin är lika goda kålsupare? Men ”konsumtionskedjan” är ett lurigt ord. I den ingår nämligen ”processing” och ”distribution”. Titta på diagrammet från den nya rapporten:

Enligt FAO sker alltså bara en tredjedel av allt svinn i hushållen. Nästan 70% sker industriellt.

Borde inte detta vara den verkliga nyheten, när alla medier tjatat i flera år om att ”hushållen är den största boven”. I hushållen slängs alltså c:a 30%, resten slänger industrin.

Två viktiga saker vi vill påminna om: