Fyra klockrena sätt att tjäna pengar på matsvinn

Dumpstrat ger upp! Ni hade rätt! Det är entreprenörerna som kommer Lösa Problemet Med Matsvinnet. Så nu vill vi hjälpa till med några affärsidéer, några sätt att ta tillvara på svinnet.

1. Matkrigsfabriken®! Som Busfabriken, men matkrig! Öppet för vuxna och barn, möhippor, svensexor, konferenser, teambuilding osv. Kasta hur mycket mat ni vill på varandra. Inträde 200 kr. Här finns en fantastisk potental för att ta tillvara på mat. Ju mer krig, desto mer tillvaratagande!

2. Skapa ett Tomatina i din kommun, men med något som odlas i närheten. Exempel: Det årliga äppelkriget i Kivik! Det här kommer bli en turistmagnet som kommer generera massor med tillväxt i turistnäringen! Här finns potential för att helt utradera Kiviks äppelsvinn. Varje äpple som ska slängas sparas till kriget, och kriget får inte sluta förrän det sista äpplet är kastat!

3. Matspa. Varför nöja sig med gurkskivor på ögonen? Bada i gurksoppa! Simma i en 25-metersbassäng med apelsinjuice. Bananmassage! Ett sidoprojekt för Brämhults? Matspat är ett mycket bättre sätt att ta tillvara på matsvinnet än att sälja maten till rabatterat pris, eftersom det inte konkurrerar med fullprisvarorna. Även här är potentialen enorm. Blir matsvinnet större? Bygg en 50-metersbassäng! Det här kommer bli en succé för den övre medelklassen som får klimatångest av att resa på spa stup i kvarten. Vid slutet av spavistelsen utdelas diplom med antal ton koldioxid som inte släpptes ut i onödan eftersom du tog hand om maten och badade i den!

4. Starta en djurfabrik! Den moderna människan är alldeles för mätt för att orka äta upp all mat som produceras, men här kommer djuren in i bilden. 500 kg mat blir plötsligt 50 kg mat efter att ha processats till att bli ett djur, och då är det ju bara en tiondel så mycket mat att pressa i sig. Nästan görbart! Och så fantastiskt bra för miljön: 450 kg mat som annars skulle blivit svinn trollade vi bort. Bäst av allt: helt utan att byta ekonomiskt system 🙂

Lycka till! Men tacka inte oss – tacka kapitalismen.


Bild: Snodd. Tomatina.

Finn svinnfelen!

Här kommer ett läxförhör för att se om du gjort din Dumpstrat-läxa! Se om du hittar 5 fel i det här inslaget i Aktuellt den 2 november. (Facit under filmen)

 

1. 00:26: Alla dessa miljoners miljarder som matsvinnet påstås ”kosta”. Läs mer i inlägget Trasiga fönster, ekosystemtjänster och dumpstring.

2. 00:36: En butiksföreståndare ojar sig över att hen ”måste” slänga mat som inte ”håller måttet” eller närmar sig utgångsdatum. ”Vi kan inte sälja det”. Jo det kan ni, men det genererar inte maximal vinst. Den butiksägare som inte eftersträvar maximal vinst riskerar att bli utkonkurrerad. Alltså: Marknadsekonomin gör det logiskt rationellt att slänga fullt ätbar mat, när den inte längre går att sälja tillräckligt dyrt. Läs mer i inlägget Halva priset är för dyrt

3. 01:21: ”Nu har vi lyckliga grisar.” Eller så har ni Svinnsvin med kroniskt inflammerade magslemhinnor.

4. 02:10: Att göra biogas och elektricitet av fräsch och fullt ätbar människomat är svinntrolleri. Om att utvinna en mikroskopisk del av energin i maten är att ”ta tillvara” på den, då vet vi inte längre vad den här frågan handlar om. Vi trodde det handlade om att vi var emot slöseri, inte för?

5. 03:16: Reportern berättar triumferande att resterna av 25 ton mat är några grisar som står upp till knäna i lervälling. Att föda upp djur på matsvinn är slöseri, dvs motsatsen till att ta tillvara maten. Människor hade kunnat äta den direkt, men det hade inneburit minskad vinst för industrin.

Fjäska för Dumpstrat-redaktionen och fyll på med fler fel i kommentarerna! (Det finns fler.)

Recension: Svinnlandet

Svinnlandet heter en ny bok om dumpstring och matsvinn av journalisten Andreas Jakobsson. Boken är kort och lättläst, 190 sidor, varav hälften är författarens personliga minnen och anekdoter. Du som redan dumpstrar och vet hur det ser ut i en container bläddrar förbi de delarna och tar dig igenom de väsentliga avsnitten av boken på ett par timmar.

Boken är helt unik i det att den tar upp två av Dumpstrats stora käpphästar: hur bäst före-datum fungerar som planerat åldrande, samt att hushållen inte ”är den största boven”.

Ingen svensk journalist har så grundligt granskat bäst före-datumen tidigare. Arla Foods ställs mot väggen angående datummärkningen av fil, något även Dumpstrat uppmärksammat. Efter ett lite för långt avsnitt om bäst före-datumen på ägg (som är en undantag från regeln att tillverkaren bestämmer bäst före-datumet) konstaterar Jakobsson:

”Datumen sätts alltså av producenter som dels är livrädda för att förknippas med otjänliga produkter och dels tjänar mer pengar om deras varor kastas och ersätts så ofta som möjligt.”

Begreppet ”planerat åldrande” används däremot inte. Troligtvis är författaren rädd för att framstå som för ”konspiratorisk”. Det krävs dock ingen konspirationsteori för att prata om planerat åldrande. I en marknadsekonomi kommer den producent som säljer mest slå ut andra producenter, oavsett producentens goda eller onda intentioner kommer den som säljer dåligt inte att överleva. Det finns alltså en grundläggande kraft som sållar fram varor med kortast möjliga bäst före-datum, eftersom de slängs mer och därmed säljer mer, oavsett anledning till att detta datum sattes (okunskap, missförstånd, trendkänslighet eller slugt beräknande).

Det här är marknadens tragedi, det absurda och fundamentala självändamålet att ständigt försöka öka produktionen. Om konsumenternas behov är mättade (bokstavligen, i detta fall) finns det ingen avstängningsknapp. Om vi blir nöjda och slutar köpa mer och mer blir det kris för företagen. De måste då lägga allt krut på att hitta sätt att höja nivån för våra behov. Det är oftast inte tal om sluga girigbukar som medvetet hittar på sätt att lura folk (även om sådana givetvis också finns); det är det enda sättet att driva ett företag på i en marknadsekonomi. Och eftersom staten och välfärden finansieras genom att företagen beskattas blir det även statens uppgift att upprätthålla tillväxt i den viktiga livsmedelsbranschen, och i förlängningen även statens uppgift att bistå i överproduktionen av mat (dvs skapa svinn).

Det finns inga små lösningar på det problemet, och vi måste kunna vila lite i den insikten utan att vi får andnöd och kräver att budbäraren ska presentera en vattentät strategi i flera faser för införandet av en ny radikalt annorlunda ekonomisk ordning.

I bokens utan tvekan tröttaste stycke förklarar Jakobsson sin syn:

”Många engagerade dumpstrare menar att matsvinnsproblematiken inte går att lösa inom det kapitalistiska systemet, enligt logiken att matsvinn driver på tillväxten. Själv är jag inte övertygad, det känns helt enkelt omöjligt att det skulle vara lönsamt att kasta mat för tusentals kronor varje dag (dessutom är frågan vad alternativet skulle vara – kommunism och andra radikala alternativ till kapitalism har ju misslyckats kapitalt med resursallokeringen).”

Suck, men nog gläntar väl Jakobsson lite på dörren till att ”många engagerade dumpstrare” skulle kunna ha rätt. Den känsla av omöjlighet som beskrivs är i alla fall inte stark nog för att slå bort tvivlen utan en rabbla en ramsa om ”kommunismens misslyckande”.

En stor brist i kapitlet om bäst före-datumen är att ingen koppling görs till livsmedelsindustrins nya ”färska” matmode. I butikskedjornas relativt nya reklamkampanjer för ”äkta” varor, omvandlas konsumenternas eventuella motstånd mot alldeles för korta bäst före-datum på ett raffinerat sätt till försäljningsargument för mat med inbyggt planerat åldrande. Bara häromdagen hittade vi massor av ”färsk” dippmix i en container. Vi visste inte att det var något fel på gammal hederlig torkad dippmix, men det visste tydligen industrin. Konsumenternas intresse för den nya ”äkta” maten var dock inte så stort som företagen hade hoppas.

Varför ingen undersökning av detta görs i boken beror kanske på journalistikens allt osäkrare villkor. Den ursprungliga köparen av reportaget är nämligen tidskriften Hunger och Mats-Eric Nilsson. Det är Sveriges mest profilerade debattör mot bl a konserveringsmedel, som tillsammans med butikskedjan City gross startade CSR/PR-organisatonen Äkta vara. Nilsson har också skrivit Svinnlandets förord. Du biter inte den soptunna som föder dig. Vänta, kallade vi Nilsson för en sopa just där? Nej, soptunna.

I ett enda stycke behandlar Jakobsson den ”äkta” maten, och då i ett uttalande från en representant för Arla:

”En sak man inte brukar prata om så mycket är om konsumenternas misstänksamhet. Produkter som vi till exempel har värmebehandlat i hög temperatur får ju lång hylltid, kanske 40 dagar, och redan med den hållbarheten hör vi kunder som undrar hur mycket konserveringsmedel vi proppat i produkten.”

Det är naturligtvis konsumenternas fel! Den har har vi aldrig hört förr! Om att industrin stenhårt marknadsför just färska varor (och snopet får slänga dem när vi inte lydigt köper dem) nämns inget.

Nå. I kapitlet Mysteriet med den tredje matkassen briljerar Jakobsson. Ingen journalist har tidigare överhuvudtaget brytt sig att granska Smed-rapporten som ligger till grund för den vida spridda faktoiden att hushållen slänger mer än industrin. Det är en underhållande uppgörelse med en pinsamt dåligt underbyggd publikation. Utan att det skrivs blir avsnittet en kritik av hela den svenska samhällsdebatten. Hur kan så grava missräkningar ha fått ett sådant genomslag? Varför har inte journalisterna läst siffrorna de själva hänvisat till? Det här är det stora scoopet i boken, något som även nämnda Nilsson framhåller i förordet.

Högintressant är även kapitlet om potatis, lök, äpplen, jordgubbar, bananer, kött och fisk. Försäljningen av potatis har halverats på 40 år, och branschen har gjort ett flertal förändringar för att försöka vända trenden. Tvättning, polering, korta bäst före-datum och genomskinliga påsar gör att potatisen åldras dramatiskt mycket snabbare än förut – och därmed säljer mer.

Det hade kunnat bli en storstilad friläggning av de olika fulknep industrin sysslar med, men istället går Jakobsson rakt i fällan. Problemet, får vi förklarat för oss, är ”utseendefixering”. Det är fråga om en ”attityd” som nu

”spridit sig till villaträdgårdarna, där mängder av frukt ruttnar bort samtidigt som ägarna köper perfekta äpplen i affären för att själva eller barnen vägrar äta frukt med fläckar på.”

Vi får dock inte reda på hur utseendefixeringen uppstått. Ansvaret tycks enligt författaren ligga i alla led. Kräsna individer, EU:s regler, producenterna, handeln. Vi blir inte ett dugg klokare när kapitlet ska knytas ihop:

”Trots vår dyra teknologi och gedigna jordbruksutbildningar kastar vi i väst enorma mängder mat innan den ens når marknaden. Här handlar det dock mer om skönhetsideal än avsaknad av bra lagringslokaler. I de fattiga delarna av världen går mat till spillo på grund av bristande resurser och kunskap. Här kastar vi mat för att vi kan. [Dumpstrats fetstilning]”

Ursäkta, men vadå ”för att vi kan”? Jaha, så det är därför ”vi” kastar. För att vi kan! Tankarna går till en bergsbestigarklyscha. ”Varför besteg du Mount Everest?” ”Because it’s there.” Det är i bästa fall ett skämtsamt svar, för att alla fattar att det handlar om tävling, prestation, manlighetsideal osv. Men det är inte så himla smickrande att svara så. Frågan är vad som döljer sig bakom Jakobssons formulering, ”för att vi kan”. Jag förstår överhuvudtaget inte vad som menas. På riktigt. Tyvärr är det en central del av boken, en sammanfattning av ett väldigt viktigt och alldeles för kort kapitel, som sedan avslutas såhär:

”En tredjedel av all mat som produceras i världen blir alltså svinn, samtidigt som människor svälter. Den största svältanledningen i dag är att marknadspriserna är för höga, vilket till stor del hänger ihop med att vi i de rika länderna köper mat som vi kastar i soporna [sic, hade vi inte konstaterat att industrin är den värsta boven? nehej]. Samtidigt förbrukas naturresurser i en takt som i längden är omöjlig att upprätthålla.
År 2050 beräknas jordens befolkning ha ökat med två miljarder och uppgå till nio miljarder. Diskussionen om hur alla dessa nya människor ska få mat utan att vi driver planeten till ekologisk katastrof blir allt intensivare: vi ska äta insekter, bli vegetarianer, genmodifiera mera, börja med stadsodling och producera fisk och skaldjur med vatten från handfat och duschar.
Ett alternativ till att öka världens matproduktion är att minska svinnet. Om vi lyckas sänka det med två tredjedelar behöver produktionen knappt öka överhuvudtaget.”

Grundantagandet, om ett ”vi i de rika länderna” – individer, stat och industri, i samma båt – som kan ta ett beslut att helt sonika sluta vara kräsna, sluta ha konstiga regler och sluta slänga mat, är mycket märklig. Vi (det verkliga vi:et) lever i en global kapitalism. Anledningen till att fattiga inte har råd med mat är att det rationella för företagen är att försöka sälja den där pengar finns, så mycket det bara går, så dyrt som det är möjligt. Fattiga människor är inte lika lönsamma som rika. Globala livsmedelsföretag följer den enda möjliga logiken i kapitalismen: tillväxt. De kommer därför försöka sälja maten till rika människor, och sådana finns i hela världen, men i högre koncentration i t ex Sverige.

Om ”vi i de rika länderna” av solidaritet på något sätt lyckas radera svinnet och därmed pressa ner priserna på maten, uppstår ekonomisk kris i en gigantisk bransch, vilket kommer påverka hela samhället. Jakobssons vision fungerar helt enkelt inte. Nina Björk skriver i en berömd passage i Lyckliga i alla sina dagar:

”Mannen eller kvinnan i tredje världen som riskerar att dö av malaria har inte pengar nog i sin plånbok för att vara värd en vaccination eller en medicin. Det går att göra vinster på Viagra men inte på malariavaccin, eftersom de två produkterna vänder sig till två olika kundsegment – ett rikt respektive ett fattigt. Alltså tillhandahåller marknaden Viagra men inte malariavaccin. Alltså är den rike värd tabletter mot impotens men den fattige inte värd en medicin mot malaria. Så gör världen, så gör kapitalismen.”

Det är precis samma sak med mat. Jakobsson framhåller dock en viktig sak: egentligen behöver vi inte öka produktionen. Nuvarande matproduktion skulle i teorin räcka för att mätta alla, även med en befolkningsökning.

Men, och det här är ju egentligen hela saken, marknaden är inte intresserad av att människor ska bli mätta. Så gör inte kapitalismen.

En fin sak med boken är att det på flera ställen nämns att djuruppfödning i själva verket är matsvinn. Det är en oerhört viktig poäng. Att ge människomat till grisar döljer bara problemet. Frågan är dock hur det hänger ihop ihop med en av Jakobssons lösningar, beskrivna under rubriken ”De kommersiella lösningarna”, nämligen buljongtillverkning av hönor som blivit för gamla och sega för att ”vi i de rika länderna” ska vilja äta dem. Ur svinnsynpunkt vore det väl bättre att inte producera hönor och ägg alls?

Buljongtillverkningen (”färsk” buljong, till råga på allt!) döljer bara svinnet. Vi vet inte, men vi misstänker att inte speciellt många kalorier består efter att hönorna blivit buljong. Frågan är varför Jakobsson applåderar hönsbuljongtillverkaren men inte t ex biogasanläggningar? Och värmeverk? De tar ju också tillvara på (en minimal) del av svinnet.

Ett av de stora problemen med boken är att Jakobsson pratar med för många representanter för industrin och butikerna, utan att lyckas ställa tillräckligt skarpa frågor. Mycket får stå oemotsagt. Ta till exempel frågan om prissänkning av varor i butiken:

”Många dumpstrare jag har pratat med hävdar att mataffärerna tvärtom inte vill sätta ner priset på varor som närmar sig utgångsdatum, för att de tjänar mer på att sälja fullprisvaror och slippa arbetet med ommärkning. Enligt Fredrik Engström [ICA-chef] stämmer inte det: kycklingarna i lådan på lagret, som ingen kund velat köpa trots det rabatterade priset, är ett misslyckande.
– Visst är det ett plus att Ät snart! är bra för miljön, men vi skulle ju inte göra det om vi inte tjänade pengar på det. Pengarna styr.
Mest skulle förstås affärerna tjäna på att alla varor såldes innan de närmade sig utgångsdatum. Men det är en utopi, enligt Engström […]”

Om Engström hade sänkt kycklingarna till 1 kr, då kan vi lova att de skulle bli sålda. Men: pengarna styr, kycklingen slängs. Det är ett fullkomligt felslut att som Jakobsson gör, konstatera att affärerna skulle tjäna på att sälja alla varor. Nej, absolut inte! Inte till vilket lågt pris som helst! Inte för 1 kr. Det hela är mycket enkelt: hade affärerna tjänat på det, hade de gjort det. Pengarna styr.

Boken avslutas med en radda exempel på hur det går att tjäna pengar på att ta tillvara matsvinn. Här bör hugade entreprenörer spetsa öronen, men någon ”lösning” på ”problemet” är det inte. Om det är något som kapitalismen är bra på, så är det att se affärsmöjligheter. Det behövs ingen journalist för att uppmärksamma stora outnyttjade marknader, som om de bara upptäcktes skulle kunna bringa ordning på svälten och miljöproblemen.

Jakobsson inser visserligen delvis detta, och vill därför att staten ska göra denna marknad mer intressant genom en höjd skatt på avfall.

”Den magiska universallösningen på nästan alla matsvinnsproblem är enkel: Höj skatten på avfall!”

Vi har varit inne på det redan – vad är svinn? Hur ska det  i så fall definieras för att industrin ska slippa betala avfallsskatten? Är biogastillverkning att ”ta tillvara” på svinnet? Hönsbuljongproduktion? Grisfoder?

Det kan tänkas att avfallsskatten skulle kunna fungera som en kreativ begränsning, lite som att det är enklare att skriva musik på ett musikinstrument än på en dator. Det skulle rent av kunna vara en frisk fläkt för företagen i deras jakt på att öka produktionen. När de inte längre får slänga mat, måste de hitta på sätt att ”ta tillvara” den, dvs, uppfinna nya marknader. Göra helt nya produkter av svinnet, som vi inte visste att vi behövde innan, men inte klarar oss utan efter några reklamkampanjer. Det vore i alla fall tjänstefel av cheferna och styrelsemedlemmarna i företagen att inte försöka med just precis det. Resultatet skulle bli mindre synligt svinn, men fortsatt ökad produktion. Och inget skulle vara vunnet. Eller jo, politikerna säkrar tillväxten, industrin ”löser problemet med matsvinnet” och journalistiken bevisar vilken oumbärlig kugge den är i samhällsmaskineriet. Men lik förbaskat kommer vi sitta här med samma gamla tillväxt och samma ständiga expansion av produktionen.

Nåväl. En stor behållning av boken är att den hänvisar till Dumpstrat under rubriken ”Lästips och viktigare källor”.

Kort om Frankrikes eventuella svinntrolleri och våra unkna gamla värderingar

2012 sade sig Frankrikes regering vilja halvera matsvinnet till 2025. Parlamentet har nu röstat igenom en lag som förbjuder matbutiker att förstöra mat. Om den även röstas igenom i senaten måste matbutikerna ge svinnet till välgörenhet, grisar eller kompostera det. Butiker större än 400 kvadratmeter tvingas ha samarbetsavtal med välgörenhetsorganisationer.

Det är en god nyhet att Frankrike underkänner marknadens självsanering. Enstaka butiker som frivilligt ”tar sitt ansvar” kommer alltid vara undantag. Oavsett om de är dåliga entreprenörer som inte har vett att ta betalt för sina varor, eller om de är smarta PR-nissar som utnyttjar en het debatt.

Men frågan är hur mycket av sitt matsvinn som de franska butikerna måste ge till välgörenhet. Troligtvis kommer det allra mesta bli djurfoder eller kompost, vilket knappast kan ses som någon större minskning av matsvinnet – snarare som ett sätt att trolla bort det ur statistiken. I Sverige bränner vi upp matsvinnet i värmeverk och tar på så sätt vara på lite av energin i den. Men det är vi väl överens om är slöseri?

De franska butikernas intresseorganisation, Fédération du Commerce et de la Distribution, klagar på att lagen går för hårt åt matbutikerna, eftersom de står för en så liten del av det totala matsvinnet. Trots att den svenska branschorganisationen inte missar chansen att ljuga om att hushållen är den största boven, så är det inte en inte helt ogrundad kritik. I debatten blandas ofta matsvinn och butikssvinn ihop, och begreppsförvirringen har kanske nu fått effekten att politikerna kan göra en liten symbolisk reglering, som inte får några större ekonomiska konsekvenser för livsmedelsindustrin i stort, men får regeringen att verka handlingskraftig.

För vad skulle hända om vi avskaffade matsvinnet idag? Svinnet i livsmedelskedjan är 30-70%, beroende på hur en räknar. Säg att det ”bara” är en tredjedel av all mat som går till spillo. Vad skulle hända med alla bönder och livsmedelsföretag om vi skulle producera, sälja och köpa 30% mindre mat imorgon än idag? Det skulle ju bli ekonomisk kris och massuppsägningar! Hela vårt ekonomiska system bygger på att vi hela tiden ökar omsättningen, produktionen och vinsten. Om ekonomin slutar växa blir det ”kris”. Politikerna är bakbundna av detta faktum och kan aldrig göra så stora regleringar att det på allvar påverkar industrin negativt.

Förmodligen är det så vi ska förstå den lag som Frankrike kanske kommer att stifta. Matsvinnsdebatten är svår att hantera för politikerna, eftersom många människor lever med en lite gammaldags moral som säger att det är fel att slänga mat. Men det är inte fel att slänga mat i kapitalismen, det är bra business! Det är tillväxt och arbetstillfällen! Och för politikerna gäller det att ta beslut som får oss ekonomiskt korkade väljare med unkna gamla värderingar att vara glada, samtidigt som de inte sabbar så mycket för företagen.

Den barnsliga utilitarismen

Vi fick en kommentar från ”Alex” häromdagen:

”Hahahahahah alltså folk SVÄLTER och de slänger detta. WTFFFsdfiosdfsdfsdfjiskljsfjsfsdfjklfsdklfsdlsdfljksdljksdf varför är denna värld så skev. Alla politiker ska avrätttas, hejboms”

Naturligtvis är inte vi för dödsstraff, men vi förstår ryggmärgsreaktionen. Renläriga utilitarister som kyligt och matematiskt räknar på lidande och död, skulle kanske kunna komma till samma slutsats som Alex.

Titta på de här sifforna från Unicef:

Förra året dog (”bara”) 6,6 miljoner barn under 5 år varje år, varav en tredjedel av dessa till följd av brist på mat. Men det råder ju ingen brist på mat! Världen producerar långt mycket mer mat än vad alla behöver för att äta sig mätta.

Drygt två miljoner barn dör varje år.

För att de inte får tillräckligt med mat.

Trots att det finns mat så det räcker och blir över.

Det som skiljer barnen från maten är systemet.

Budskapet i Unicef-rapporten som graferna kommer ifrån är att ”det går åt rätt håll”. Det är därför de har ritat in ”pedagogiska” brandgula pilar i Fig. 11. Men det diagrammet egentligen säger är ju att det är fattiga barn som dör, inte rika.

Svält är inte ett virus eller en tornado som vi försöker rädda så många barn som möjligt från. Det är inte en yttre kraft som dödar barnen, en naturkatastrof som vi försöker tämja. Orsaken är det sällskapsspel med tillhörande poängsystem som vi människor har hittat på alldeles själva.

Här är några av reglerna: Den treåring vars vårdnadshavare inte har lyckats samla ihop tillräckligt många poäng får inte leva. Poäng kallas pengar och den poängsumma som dina vårdnadshavare (inte) har lyckats tjäna ihop kallas kapital.

Om två miljoner småbarn frågar om de skulle kunna få lite mat som ändå ska slösas bort, är svaret NEJ! Absolut inte, hur skulle det se ut? Hallå! Ni har inte tillräckligt många poäng ju! Läs reglerna!

Trams åsido: Vi har konstruerat ett samhälle som systematiskt svälter ihjäl miljoner barn varje år. Det är inte en ursäkt att vi dödade lite fler barn förra året.

Det vore inte okej om vi dödade endast ett barn för att hen saknar poäng, karriärsdrömmar, entreprenöriell intelligens, en positiv attityd, flexibilitet etc.

Tillbaka till utilitarismen och Alex’ kommentar. Det skulle troligtvis inte hjälpa att straffa ansvariga politiker med döden. Men skulle politikermord kunna fungera preventivt? Vi dödar, säg, 10 000 politiker och räddar 2 miljoner barn? Det är en tänkbar utilitaristisk slutsats, men den är nog allt för ”optimistisk”. Den förutsätter att det är nuvarande ”politiker” som upprätthåller det kapitalistiska samhällssystemet. Så enkelt är det inte. Nya lika konservativa politiker skulle efterträda de avrättade och allt skulle fortsätta som vanligt. Fienden är systemet, inte människorna.

Men någonting måste vi ju göra, hejboms.

Dumpstring är inte gott i sig

Här är en intressant serie:

Först framstår det kanske som en illustrering av hur ”rekupererad” dumpstring skulle kunna se ut. När vi (?) alla jobbat stenhårt för att sprida dumpstring som en i sig god sak, snarare än som en vägran att delta i systemet på systemets villkor, skulle det vara möjligt att sälja dumpstrad mat som varor då? Som en Krav-märkning: Dumpstrat-märkning av varor? Och vad skulle vara vunnet då?

Men den som tittar lite mer noggrant ser prislistan: ”Burgers: Free.” Det är omöjligt att veta vad serietecknaren menar, men det går att tänka två budskap:

Friganen har (1) betalat för mobilappen som talar om var kiosken ska dyka upp. Antingen genom att ge appmakarna pengar eller genom att titta på deras reklam. Eftersom personen ser dumpstring som något gott i sig och inser hen inte att genom att ha köpt appen deltar hen i och upprätthåller det kapitalistiska systemet som är orsaken till matsvinnet, det hela tiden tilltagande slöseriet.

(2) FREEG’s gatukök går med förlust, men får pengar från livsmedelsindustrins PR- och CSR-avdelningar. Eftersom traditionell dumpstring i containrar hotar att avslöja hur slöseriet är inbyggt i hur industrin fungerar, får företagen ett ekonomiskt incitament att hålla människor borta från deras sopor. Och om friganer ser dumpstring som något gott i sig blir det möjligt för industrin att lura dessa att få sitt godhetsbegär tillfredsställt genom att dumpstra en nyslängd FREEG-burgare en gång i veckan eller så.

Oavsett säger seriestrippen något viktigt. Friganen sitter nöjt och käkar sin burgare i sista rutan, men hen bryr sig inte om hur den har hamnat i soporna, eftersom hen bara tycker att dumpstring är gott i sig.

Men för att avskaffa slöseriet måste vi fråga oss hur det uppstår, och förändra systemet. Dumpstring är inte gott i sig. Det goda är att politisera dumpstringen, visa den i sitt sammanhang och försöka förändra de drivkrafter som är roten till slöseriet.

Vi borde kanske inte driva den här bloggen

Att sopdyka i livsmedelsbutikernas containrar är att ta stickprov på marknadsliberalismen. Friganer är tulltjänstepersoner framtidens tjänst, vi gör slumpmässiga besök hos några enskilda butiker och beslagtar den mat de försöker undanhålla människorna.

Men matsvinnet kommer inte upphöra (eller ens i långa loppet minska) bara för att butikerna plötsligt slutade slänga mat, precis som narkotikamissbruket inte skulle försvinna bara för att smugglingen och därmed tullens beslag upphörde.

Så länge det är ekonomiskt gynnsamt att skapa svinn kommer aldrig problemet med matsvinnet att lösas. Tvärtom.

Saken är den att när vi här på bloggen fokuserar på butikssvinnet riskerar vi att få människor att tro att matsvinn = butikssvinn. Men butikssvinnet är en mycket liten del av det totala svinnet. Butikssvinnet tjänar endast som ett (väldigt) tydligt exempel på hur systematiskt industrin slösar med resurser och djurs (inklusive människors) liv och arbete.

Så: Vi borde kanske inte driva den här bloggen.

Risken är att livsmedelsindustrin, för att rädda sitt anseende, ser till att livsmedelsbutikerna helt slutar slänga mat. Det är inte svårt. De kan anamma Dumpstrats förslag på en 1-kronaslåda1. Eller starta butiker med endast utgående varor, som DN rapporterar om idag från USA 2. Det skulle visserligen innebära väldigt mycket mer transporter och sannolikt ändå en del svinn från den butiken, men ändå. Butikssvinnet skulle i princip upphöra. Matsvinnet skulle dock fortfarande vara gigantiskt och ökande i allt högre takt (pga den exponentiella tillväxten).

Risken är att vi blir nyttiga idioter. Om Dumpstrat bidragit till att sätta likhetstecken mellan butikssvinn och matsvinn, kommer matsvinnsproblemet i allmänhetens ögon vara ”löst” när livsmedelsindustrin ”självsanerat” sig och butikssvinnet är borta. Industrin kan så att säga offra lite svinn (det har de råd med) för att få fortsätta med business as usual och i ökande takt svinnla bort maten där det lönar sig mest – i produktionen, processandet och hushållen.

Paradexemplet på hur branscher ”självsanerar” är det spärregister som telemarketingindustrin införde. De ”löste” själva problemet med telefonförsäljare, för att slippa reglering och förbud. Och alla vet hur bra det fungerade.

Alla som dumpstrar politiskt har detta dilemma. Men vi hoppas att det är möjligt att vara tydlig med att dumpstring bara är ett litet exempel, med att butikssvinnet inte är huvudproblemet utan ett litet symptom på en felprogrammerad värld.

Industrins påstådda ”lösningar” må vara tecken på att vi når ut, att vi bildar opinion, att livsmedelsindustrin känner sig pressad. På så sätt är det positivt. Men ”lösningarna” i sig kommer alltid att vara PR-kupper, försök från branschen att släta över de grundläggande problemen.


1. Istället för att slänga maten, kan de lägga den i en ”alla varor 1 kr”-låda vid ingången till butiken. Det vore mindre arbete än att släpa den hela vägen till containern och sophämtningen skulle bli billigare. Vi lovar att svinnet skulle försvinna på några minuter.

2. Men den enklaste och slugaste lösningen är att sprida en nyhet om att problemet kommer lösa sig någon gång i framtiden. Att vi är ”på väg”. Livsmedelsindustrin har använt den taktiken med kött länge nu – ”odlat kött” kommer ”inom 5-10 år”. Allt löser sig, sitt ner i båten! (Men i själva verket finns ju redan odlat kött – det heter sojakött och seitan. Men det är för billigt och svinnfritt för att branschen ska vilja marknadsföra det)

Svinnvinklarna

Det är svårt att bemöta de mängder av artiklar som hävdar att ”hushållen är den största boven”. Och ännu fler är alla de som bara utgår från det som en sanning, som likställer matsvinn med potatisskalen vi skrapar ner i komposten.

Här är några exempel från nyhetsflödet den senaste tiden:

Vinkeln: Matsvinn är något som hushållen sysslar med.

Vinkeln: Matsvinn är något som fega individer sysslar med.

Vinkeln: Matsvinn är något som omedvetna matbarbarer med fel livsstil sysslar med.

Vinkeln: Matsvinn är ett problem som enskilda konsumenter kan lösa, men det räcker med att de bryr sig om sig själva och sin egen hälsa, då löser de problemet automatiskt.
Vinkeln: Matsvinn är något som olydiga skolelever orsakar genom att inte äta upp. (Det är absolut inte något som livsmedelsindustrin och Oy Karl Fazer AB sysslar med.)
Vinkeln: I höginkomstländer som Sverige handlar matsvinn om det enskilda individer skrapar från sina tallrikar.
Vinkeln: Matsvinn är något som individer på skolor och äldreboenden orsakar.
Vinkeln: Matsvinn beror på att människor inte äter upp och är för fega för att fråga om doggybag.
  • Testfakta provar olika potatisskalare och har satt rubriken ”Stort svinn med fel potatisskalare”. Någon från kampanjen matsvinn.nu uttalar sig om att vi borde ”reflektera mer över hur mycket som försvinner när man skalar”. Testet och rubriken köptes av DN, HD, GP, GD, UNT, NT, Smålandsposten, Tidningen Ångermanland m fl. (23 augusti)
Vinkeln: Matsvinn är något som uppstår när individer i hushållen skalar potatis.
Faktum är att vi under de senaste veckorna endast hittade en enda liten notis i Sydsvenskan som beskriver matsvinn som ett industriellt problem.
Vi har kanske missat någon rättvinklad artikel och det är inte nödvändigtvis fel på alla artiklar ovan, men sammantaget visar detta på ett fullständigt felvinklat nyhetsflöde. Om medias vinklingar skulle spegla de faktiska förhållandena, borde 70% av alla artiklar beröra det industriella svinnet. Och de fåtal artiklar som ändå skulle handla det enskilda människor slänger borde diskutera de olika sätt på vilket industrin orsakar även detta.

FAO 2013: Industrin är den största boven

Häromdagen släppte FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation, FAO, en ny rapport om matsvinnets omfattning och miljöpåverkan. Den har presenterats i medier under rubriker som ”Tredjedel av världens mat till spillo”, som om det var någon nyhet?

Debatten i Sverige har till stor del handlat om vilka som är ”den största boven”, hushållen eller industrin. Ni vet ju vad vi tycker i frågan. I Sveriges televisions artikel om FAO:s nya rapport väljer journalisten den här vinkeln:

”Hälften av svinnet sker i produktionskedjan och den andra hälften sker i konsumtionskejdan.”

Det låter kanske som att hushållen och industrin är lika goda kålsupare? Men ”konsumtionskedjan” är ett lurigt ord. I den ingår nämligen ”processing” och ”distribution”. Titta på diagrammet från den nya rapporten:

Enligt FAO sker alltså bara en tredjedel av allt svinn i hushållen. Nästan 70% sker industriellt.

Borde inte detta vara den verkliga nyheten, när alla medier tjatat i flera år om att ”hushållen är den största boven”. I hushållen slängs alltså c:a 30%, resten slänger industrin.

Två viktiga saker vi vill påminna om:

Säg det till en ko

I ryggsäcken låg bara ett halvt kilo ost, några paket ekologiska körsbärstomater, en klase bananer och en squash.

”Det blev inte så mycket idag, det var tomt.”

För vana dumpstrare får vissa ord helt nya, lite ologiska betydelser. För att undvika förvirring följer här en kort ordlista på dumpstringska ord:

Tom | adj. -t -ma • om behållare, container, soptunna o.d. som inte innehåller helt fruktansvärda mängder purfärsk mat. Containern var tom, jag fick nöja mig med ett halvt kilo ost, några paket ekologiska körsbärstomater, en klase bananer och en squash.

Inte så mycket | fras • om innehåll i ryggsäckar, ikeakassar o.d. som inte innehåller helt fruktansvärda mängder purfärsk mat. Det blev inte så mycket, bara ett halvt kilo ost, några paket ekologiska körsbärstomater, en klase bananer och en squash.

Ett halvt kilo ost… Det är inte så mycket, eller hur?

Säg det till ko. En ko arbetar 24 timmar om dygnet och producerar i snitt 8300 liter mjölk per år. För att tillverka ett halvt kilo ost krävs cirka 5 liter mjölk. Det innebär att en ko har arbetat drygt 5 timmar med att tillverka ett halvkilo ost. Är det ”inte så mycket”?

Och då har vi inte räknat med bondens, de anställda på mejeriets eller traktortillverkarnas arbete. Eller det jobb som hen som städar toaletterna på traktordäcktillverkarnas VD:s kontor utför. Osv osv.