En helt vanlig onsdagskväll för en frigan. Leta reda på handskarna, kolla batteriet i pannlampan, kränga på sig ryggsäcken och cykla till ett par containrar.

I väskan lade vi ägg, solkräm, physalis, yoghurt, hasselnötter, majskolvar, ost, bröd, aubergine, risgröt, champinjoner, bullar, gräslök, citron, lime, fänkål, tomater, småtomater och avokado. Men som vanligt tog vi bara en bråkdel av allt som fanns.

Och glöm inte: butikerna slänger inget av misstag – det är ekonomiskt rationellt för dem att slänga allt detta. Men det är ju så plågsamt uppenbart att det är irrationellt egentligen.

Vi hittade massor av kakor och annat häromdagen.

Dumpstrat hade slut på fil och müsli och gick en kort promenad till vår närmaste container. Ur den plockade vi fil, müsli och det där som vi inte visste att vi var så vansinnigt sugna på: mangosmoothie. Några paket björnbär låg lite kladdigt till och behövde tvättas.

Annars är inte alls dumpstring särskilt ”äckligt”. Varorna ligger huller om buller, men vi behöver oftast inte ens skölja av dem.

I livsmedelsbutikernas containrar finns inte bara mat. Tvättmedel är något vi aldrig behöver köpa längre. Denna gång hittade vi vittvättmedel. Men fråga oss inte varför de slänger sådant. Kanske hade förpackningen en buckla.

Det fanns mängder av blåbärssoppa, nyponsoppa, kakor och annat gott i de två containrar vi besökte denna natt. Här är en fjärdedel av det vi plockade med oss.

Ikväll hittade vi mycket ost. Notera halva priset-lapparna. Butikerna sänker uppenbarligen inte priset tillräckligt mycket. Vi upprepar oss lite, men såhär: om de sänkte priset till 1 kr lovar vi att de skulle sälja ostarna på några minuter. Att de inte vill sänka priset så mycket, utan hellre slänga maten för att få chans att sälja en vara till fullpris, visar på ett grundläggande fel i vårt ekonomiska system.

”Kul” sak: Ekonomi är alltså läran om hushållande med begränsade resurser.

Ett förslag till nytt ekonomiskt system: Gör alla varor gratis. Vi har ju matvaror så det räcker och blir över åt alla, och en individ kan ju ändå inte äta sig mer än mätt. Varför ska vi med hjälp av prissättning undanhålla mat från andra människor när vi har ett överflöd?

Igår kväll pulsade vi till en container på oplogade cykelbanor. Här är (mindre än) en tredjedel av det vi orkade släpa hem:

Vi har programmerat världen så att det blev ”rationellt” och lönsamt för butiken att slänga detta. Slänga! Ur ena änden av butiken går människor ut som inte hade råd med pesto denna vecka, ur den andra går personalen ut och slänger peston i soporna.

Kronärtskockpeston har bäst före-datum den 27 januari 2013. Vad tror ni, om butiken ställt fram peston vid kassan och skrivit ”pesto! 5 kr per burk!”, hade de blivit av med den på 12 dagar? Vi är övertygade om att de skulle gå åt som smör i solsken, redan samma dag. Varför slänger de då hellre peston? För att det lönar sig…

Någon gång ska vi ”göra upp” med josindustrin här på bloggen. Färdigblandat jos från koncentrat och opastöriserad okoncentrerad Brämhults-jos är några av de absolut vanligaste fynden.

I en sansad värld skulle de där små tetrorna med joskoncentrat vara de enda som fanns.

Låter det som Kuba?

Okej. Tänk dig detta:

Du ska gå hem för dagen, men chefen stoppar dig i dörren. ”Vänta här, jag ska bara göra en grej!” säger hen och kavlar upp ärmarna. Du ser förskräckt på när chefen gör hälften av ditt dagsverke ogjort.

Häften av alla matade patienter och barn magpumpas.
Hälften av alla nerbäddade gamla och funktionsnedsatta knuffas ur sina sängar.
Hälften av alla gipsade ben rycks ur sina skal.
Hälften av alla rättade prov bränns upp.
Hälften av alla inmatningar i datasystemet raderas.
Hälften av alla städade toaletter pissas ner.

Mitt framför näsan på dig.

Du försöker begripa vad som just hänt medan chefen självsäkert drar upp gylfen och säger att det vore ju värsta kommunismen om hen inte fick göra så!

Sådär, nu kan du säga det där om Kuba till personen som plockade apelsinerna i dessa jospaket.