Den irrationella egentligheten

En helt vanlig onsdagskväll för en frigan. Leta reda på handskarna, kolla batteriet i pannlampan, kränga på sig ryggsäcken och cykla till ett par containrar.

I väskan lade vi ägg, solkräm, physalis, yoghurt, hasselnötter, majskolvar, ost, bröd, aubergine, risgröt, champinjoner, bullar, gräslök, citron, lime, fänkål, tomater, småtomater och avokado. Men som vanligt tog vi bara en bråkdel av allt som fanns.

Och glöm inte: butikerna slänger inget av misstag – det är ekonomiskt rationellt för dem att slänga allt detta. Men det är ju så plågsamt uppenbart att det är irrationellt egentligen.

Parabeln om den purfärska moroten

Vårt inlägg Lösningen på mättnadsproblemet är en översikt över de dolda drivkrafter som är de huvudsakliga orsakerna till det allra mesta av matslöseriet. Men eftersom lyxifiering, planerat åldrande och svindlerisvinn inte är helt uppenbart för var och en, det behöver förklaras, riskerar hen som endast fokuserar på ”teorier” och ”analyser” (hur rätta och riktiga de än må vara) att råka ut för att köra huvudet rakt ner i debatträsket.

I en värld där allt tänks i form av varor, där åsikter ska ”förpackas” och alla individer ska ha ”sin egen sanning”, hitta sin alldeles unika åsiktsstil för att vara en unik debattsnöflinga med ett ”unikt perspektiv”, är det en överhängande risk att den alarmerande kunskapen om industrins inbyggda slösaktighet (med naturresurser och människors arbete och liv) nedvärderas till ”en sida i debatten”, ”en intressant aspekt” eller ”ett sätt att se på saken”.

På ett sätt är den här bloggen ett försök att sätta käppar i hjulet för ett sådant tänk. Lite paradoxalt känns det som att ju längre ner på mikronivå vi går, desto mer obestridligt blir det att makronivån är sjuk.

En enda purfärsk slängd morot avslöjar att hela det ekonomiska systemet är genomruttet.

Här är fyra varor som vi hittat den senaste tiden, som inte är i närheten av att vara dåliga.

  • Hur kommer det sig att just denna ciderflaska slängdes, när det finns massor av människor som gärna skulle druckit den?
  • Hur kommer det sig att just dessa fina ekologiska morötterna slängdes, när det finns massor av människor som gärna skulle ätit dem?
  • Hur kommer det sig att just denna burk soltorkade tomater slängdes, när det finns massor av människor som gärna skulle ätit den?
  • Hur kommer det sig att den ekologiska havrekrossen slängdes, när det finns massor av människor som gärna skulle ätit den?

 

Planerat åldrande, del 4 – Knäckebröd

Förrförra veckan tog vi hem den här maten:

Vi zoomar:

Knäckebröd! :)

Vi hittar väldigt sällan knäckebröd. Torkat bröd har ”för lång” hållbarhet helt enkelt – svinnet blir minimalt. Men så är det inte ett livsmedel som utvecklats under kapitalismen heller. Knäckebröd har bakats i Sverige så tidigt som på 500-talet.

Men allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras. Snart kommer väl någon på att planera åldrandet och göra ”färskt” knäckebröd.

Eller, vänta nu… ;)

Mörk choklad och Harley Davidson

Häromveckan hittade vi 9,9 kg mörk choklad.

Tja, det är väl inget mer med det. Allt och sjukt och uppochned som vanligt. Men ta en titt på vad det står på förpackningen:

”Generositet,
njutning,
passion,
glädje eller
belöning”

Nina Björk har träffande beskrivit (se 27 minuter in i videon, men helst hela) hur reklam sällan säljer själva varorna. Industrin vet att vi inte vill ha deras varor, egentligen. Det vi i själva verket vill ha, utöver de grundläggande behoven (skydd, nyttig mat) är kärlek, omtanke, gemenskap, passion, glädje, osv. Så istället för att göra reklam för varans egenskaper, försöker de få oss att allt det där vi egentligen vill ha – omtanke, gemenskap, kärlek, glädje – kommer genom deras varor. Det är något hoppfullt, menar Björk. Vi är (ännu?) inte så grundlurade att vi tror att vi vill ha de meningslösa produkterna, innerst inne vet vi att det inte är dem vi vill ha.

Ett av Björks exempel är motorcykeltillverkaren Harley Davidson, som i en reklamkampanj frågade: ”When was the last time you met a stranger and knew he was a brother?” Det är uppenbarligen inte motorcykeln vi vill ha – det är syskonskapet.

Många tänker nog att choklad ”säljer sig själv”, att begäret efter den är något ”naturligt”. Men titta på chokladkakorna ovan igen. Varför försöker de då påverka oss att köpa? Och: är det ens chokladen de säljer?

Tvätta björnbär och tvättmedel

Dumpstrat hade slut på fil och müsli och gick en kort promenad till vår närmaste container. Ur den plockade vi fil, müsli och det där som vi inte visste att vi var så vansinnigt sugna på: mangosmoothie. Några paket björnbär låg lite kladdigt till och behövde tvättas.

Annars är inte alls dumpstring särskilt ”äckligt”. Varorna ligger huller om buller, men vi behöver oftast inte ens skölja av dem.

I livsmedelsbutikernas containrar finns inte bara mat. Tvättmedel är något vi aldrig behöver köpa längre. Denna gång hittade vi vittvättmedel. Men fråga oss inte varför de slänger sådant. Kanske hade förpackningen en buckla.

Halva priset är för dyrt

Ikväll hittade vi mycket ost. Notera halva priset-lapparna. Butikerna sänker uppenbarligen inte priset tillräckligt mycket. Vi upprepar oss lite, men såhär: om de sänkte priset till 1 kr lovar vi att de skulle sälja ostarna på några minuter. Att de inte vill sänka priset så mycket, utan hellre slänga maten för att få chans att sälja en vara till fullpris, visar på ett grundläggande fel i vårt ekonomiska system.

”Kul” sak: Ekonomi är alltså läran om hushållande med begränsade resurser.

Ett förslag till nytt ekonomiskt system: Gör alla varor gratis. Vi har ju matvaror så det räcker och blir över åt alla, och en individ kan ju ändå inte äta sig mer än mätt. Varför ska vi med hjälp av prissättning undanhålla mat från andra människor när vi har ett överflöd?

Pesto, olja, choklad…

Igår kväll pulsade vi till en container på oplogade cykelbanor. Här är (mindre än) en tredjedel av det vi orkade släpa hem:

Vi har programmerat världen så att det blev ”rationellt” och lönsamt för butiken att slänga detta. Slänga! Ur ena änden av butiken går människor ut som inte hade råd med pesto denna vecka, ur den andra går personalen ut och slänger peston i soporna.

Kronärtskockpeston har bäst före-datum den 27 januari 2013. Vad tror ni, om butiken ställt fram peston vid kassan och skrivit ”pesto! 5 kr per burk!”, hade de blivit av med den på 12 dagar? Vi är övertygade om att de skulle gå åt som smör i solsken, redan samma dag. Varför slänger de då hellre peston? För att det lönar sig…

Jos jos jos

Någon gång ska vi ”göra upp” med josindustrin här på bloggen. Färdigblandat jos från koncentrat och opastöriserad okoncentrerad Brämhults-jos är några av de absolut vanligaste fynden.

I en sansad värld skulle de där små tetrorna med joskoncentrat vara de enda som fanns.

Låter det som Kuba?

Okej. Tänk dig detta:

Du ska gå hem för dagen, men chefen stoppar dig i dörren. ”Vänta här, jag ska bara göra en grej!” säger hen och kavlar upp ärmarna. Du ser förskräckt på när chefen gör hälften av ditt dagsverke ogjort.

Häften av alla matade patienter och barn magpumpas.
Hälften av alla nerbäddade gamla och funktionsnedsatta knuffas ur sina sängar.
Hälften av alla gipsade ben rycks ur sina skal.
Hälften av alla rättade prov bränns upp.
Hälften av alla inmatningar i datasystemet raderas.
Hälften av alla städade toaletter pissas ner.

Mitt framför näsan på dig.

Du försöker begripa vad som just hänt medan chefen självsäkert drar upp gylfen och säger att det vore ju värsta kommunismen om hen inte fick göra så!

Sådär, nu kan du säga det där om Kuba till personen som plockade apelsinerna i dessa jospaket.