I väskan lade vi ägg, solkräm, physalis, yoghurt, hasselnötter, majskolvar, ost, bröd, aubergine, risgröt, champinjoner, bullar, gräslök, citron, lime, fänkål, tomater, småtomater och avokado. Men som vanligt tog vi bara en bråkdel av allt som fanns.

Och glöm inte: butikerna slänger inget av misstag – det är ekonomiskt rationellt för dem att slänga allt detta. Men det är ju så plågsamt uppenbart att det är irrationellt egentligen.

Enligt rapportering i media så har forskarna på SLU dock kommit fram till att det är hushållen som står för största delen av matsvinnet. I sammanfattningen av projektet så hittar vi dock inga sådana siffror, och projektet undersöker matsvinn på butiksnivå. Efter att snabbt ha skummat Mattias Erikssons licentiat-avhandling publicerad 2012 hittar vi en tabell med uppskattat matsvinn i hushållen, och där uppgår siffran till 675000 ton per år. Det är dock oklart varifrån den siffran kommer, troligen inte från Mattias själv eftersom han undersökt sex matbutiker, inte hushållsavfall. Det är möjligt att allt blir glasklart om vi läser forskningsprojektets publikationer lite mer noga, vi ber att återkomma i frågan. Eller kan någon av våra läsare hjälpa till?

Under tiden kan vi ju passa på att påminna om vårt gamla inlägg om Smed-rapporten som tydligt visade att hushållen inte var de största svinnsvinen, om en bara kollade noga i siffrorna som presenteras i rapporten. Vilket vi såklart gjorde. Och hittade helt andra siffror. Ja, ni vet, vi har ju bloggat om det några gånger nu.

Dessutom kan en ju fråga sig varför hushållen köper mat som de inte äter, utan istället kastar. Vi vet ju vad vi tror.

Livsmedelshandlarnas P. Bygdeson* beskriver i ett pressmeddelande hur appen fungerar:

”Handlaren fotar sina varor med kort datum (och lägre pris) och lägger ut på appen varpå publiceringen sker direkt. Kunder som har appen kan då se i sina mobiler att de kan åka till respektive butik för att handla dessa varor.”

Det låter ju bra! Äntligen en lösning på problemet med att varor med kort datum inte hittar fram till prismedvetna kunder!

Eller vänta nu, är det verkligen det som är problemet? Är det verkligen svårt att bli av med varor som närmar sig utgångsdatum?

Säg att varor som närmade sig utgångsdatum sattes ner till 1 kr. Hur många minuter tror du att varorna skulle få vara kvar i butiken?

Problemet är inte att bli av med varorna, problemet är att butikerna inte vill sänka priset tillräckligt mycket på varor som närmar sig utgångsdatum. De tjänar nämligen inte maximalt med pengar på det sättet. Helst vill de sälja till fullpris, i andra hand till halva priset, men aldrig lägre – då slänger de hellre.

Är FeedApp lösningen på matsvinnet? Nej. Men den är ett smart sätt för industrin att flytta fokus från det verkliga problemet.

* Vi minns alla P. Bygdeson för det klassiska blogginlägget om ”människans ursprung” där hen spekulerar i vad som skapar sammanhållning mellan människor: ”Människan är det enda djur som kan hålla takten och det är lätt att få flera tusen människor att göra en sak i takt med hjälp av musik. Kött och musik var grunden för vår gemenskap och vi samlas fortfarande gärna kring en grillad köttbit från lägerelden och ägnar oss åt musik när vi vill ha roligt och koppla av. Kött tillhör det som stärker sociala band i flocken. Jämför bara sammanhållning i köttbaserade organisationer som exempelvis kriminella mc-klubbar med den numera osynliga straight edge-rörelsen.”

Att Axfood skulle ”bana vägen” för hållbarhet i livsmedelsbranschen när de skänker bort felmärkt lasagne som de annars skulle slänga, är i bästa fall ett skämt. Det är en engångsföreteelse och företaget förändrar ingenting med tilltaget.

Företaget kom på att de kunde haka på en aktuell fråga och utan att förlora pengar (lasagnen skulle ju ändå slängas, och de gav den till människor så långt borta från sin kundkrets som möjligt) förknippa sitt varumärke med ”ökat ansvar för hållbarhet”. Och PR-kuppen gav utdelning, många medier skrev: SVT, Expressen, DN, Aftonbladet, Nyheter24, osv, osv…

En kock lagar mat ”live” i varuhuset. Förbipasserande kan sätta sig och titta och ”inspireras”.

Axfood AB, som äger Willys, är måna om att det ska verka som att företaget vill minska matsvinnet. Bland annat har de anställt den före detta Miljöpartiet-politikern Åsa Domeij som ”miljöchef”. Domeij skriver på sin blogg att:

”Willys jobbar med att stegvis bli bättre på miljöfrågor, som en del i det arbetet kommer Willys att samarbeta med SLU-forskaren Ingrid Strid i ett projekt som handlar om svinn i butik.”

Forskningsprojektet verkar dock inte ha lett till några åtgärder från Axfoods sida. Företagets VD pratar om att ”öka kompetensen”. (Inom vilket område? PR? Förmodligen inte planerat åldrande, svindlerisvinn och lyxifiering, gissar vi.)

Nyligen skänkte företaget bort felmärkt lasagne till hemlösa i en PR-kupp som applåderades av moderaternas Anna Maria Corazza Bildt.

”Nu är det upp till bevis för livsmedelsbranschen. Det är dags att de tar ett ökat ansvar för hållbarhet. /…/ Axfood har nu banat vägen,” tycker Corazza Bildt.

Vi kanske får återkomma till huruvida denna symbolhandling verkligen ”banar vägen” för hållbarhet i livsmedelsbranschen.

Titta nu på bilden igen:

”Mera mat”

Köp mera mat! tycker alltså Axfood. Men, hur menar de? Vi kan väl inte äta oss mer än mätta?  Är det någon som glömmer att köpa tillräckligt mycket mat?

Det enda vi kan göra med den extra mat Axfood lurar oss att köpa med sitt jippo, är att slänga den. Att pekpinnepeka om att vi ska köpa mera mat är att uppmana oss till att slänga mat.

Så, tror vi på att Axfood ”jobbar med att bli bättre” eller ”banar vägen”? Är de lösningen eller problemet?

OM denna matbutik verkligen menar fullt allvar med att helt sluta kasta mat, och OM fler matbutiker följer efter, så kommer detta att få enorma konsekvenser. Vi kommer snart att se en samhällsomstörning där människor inte längre accepterar en överproduktion eller accepterar att människor svälter.

Vi vill vara optimister! Vi tror att ICA Maxi på Värmdö är seriösa i sin strävan och nu helt kommer att stoppa sitt matsvinn för att istället ge ALLT de kastar till människor som behöver maten. Och därmed startar ICA Maxi på Värmdö revolutionen. Kom ihåg var du läste det först.

I en värld där allt tänks i form av varor, där åsikter ska ”förpackas” och alla individer ska ha ”sin egen sanning”, hitta sin alldeles unika åsiktsstil för att vara en unik debattsnöflinga med ett ”unikt perspektiv”, är det en överhängande risk att den alarmerande kunskapen om industrins inbyggda slösaktighet (med naturresurser och människors arbete och liv) nedvärderas till ”en sida i debatten”, ”en intressant aspekt” eller ”ett sätt att se på saken”.

På ett sätt är den här bloggen ett försök att sätta käppar i hjulet för ett sådant tänk. Lite paradoxalt känns det som att ju längre ner på mikronivå vi går, desto mer obestridligt blir det att makronivån är sjuk.

En enda purfärsk slängd morot avslöjar att hela det ekonomiska systemet är genomruttet.

Här är fyra varor som vi hittat den senaste tiden, som inte är i närheten av att vara dåliga.

• Hur kommer det sig att just denna ciderflaska slängdes, när det finns massor av människor som gärna skulle druckit den?
• Hur kommer det sig att just dessa fina ekologiska morötterna slängdes, när det finns massor av människor som gärna skulle ätit dem?
• Hur kommer det sig att just denna burk soltorkade tomater slängdes, när det finns massor av människor som gärna skulle ätit den?
• Hur kommer det sig att den ekologiska havrekrossen slängdes, när det finns massor av människor som gärna skulle ätit den?

Kolla på detta:

Konsumentföreningen Stockholm hävdar att det är ”sant” att hushållen slänger mest. Suck. Rätt svar hade varit falskt. Det är en myt att det mesta slängs i hushållen!

Siffrorna som Aftonbladet och Konsumentföreningen Stockholm hänvisar till kommer från samma gamla Smed-rapport som vi skrivit om förut. Och de är helt enkelt inte sanna. Alla kan läsa Smeds rapport och se de tydliga luckorna och ogrundade slutsatserna. Smed har ingen aning om var det största svinnet uppstår, för de har inte undersökt hela industrin.

”Sanningen” att hushållen slänger mest behandlas på sidan 7 i undersökningen. Där står:

”Hela 25 kilo slängd mat per person och år, är sådant som klassificeras som onödigt matavfall och det är mer än restauranger, industri och butiker sammantaget slänger.²”

Den lilla 2:an på slutet är en referens till Smed-rapporten, men lustigt nog har påståendet inte ens stöd i den! Restauranger, industri och butiker sammantaget slänger, enligt Smed, 309 000 ton, vilket motsvarar 33 kilo mat per person och år. Men den siffran borde alltså vara betydligt högre, om alla delar av industrin var medräknade.

Några som har mer koll är FAO, FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation. De menar det största svinnet uppstår i industrin. Expressen gjorde nyligen ett reportage om dumpstring och matsvinn, där de följde Joakim Pihlstrand-Trulp och pratade med Jenny Gustavsson som är ansvarig för FAO:s rapport. Expressen har gjort ett eget diagram av FAO:s siffror:

Det största svinnet uppstår alltså enligt FAO i industrin (Expressen har hittat på ett litet konstigt ord för industrin: ”detaljhandelsproduktion” – de menar nog ”detaljhandel och produktion”).

Och då har vi inte ens börjat gå in på ”bovfrågan”, vem som är ”bov” och inte. Onekligen kan det ju se ut som att hushållen är ganska stora bovar de också, även om vi väljer att tro FAO. Men vi tycker att industrin är ansvariga för det mesta vi slänger i hushållen också!

(Expressen får förresten ytterligare en stjärna i kanten för att de skriver om Konsumentföreningen Stockholms undersökning, men utelämnar den felaktiga informationen om matsvinnet.)

Thatcher hade uppenbarligen ett visst intresse för att med teknikens hjälp bevara mat. 1950 pratade hon på Bull Hotel i Dartford, London, bland annat om adekvata förpackningar för att bevara vitaminer i torkat ägg.

I ett annat föredrag på Rotary-klubben i Erith 1951 berättade Thatcher om hur en last konserverad ärtsoppa från en polarexpedition återhittades och var fullt ätbar – efter 87 år på vift!

Men vargtänderna skymtade redan. I samma tal varnade Thatcher för torkat ägg och uppmanade klubbmedlemmarna att lita på förpackningarnas produktinformation, särskilt uppgiften om äggens hållbarhet.

Budskapet: lita på kapitalisterna/Daddy när de säger att maten ska slängas!