Sifferkäbbel och kålsuparteorier

Vi blev tipsade om en artikel i Forskning & Framsteg nummer 4/2016, som handlar om matsvinn. Den är lite snurrig, men representerar en intressant brytpunkt i svensk medias beskrivning av frågan.

Tidningen har nämligen dels blåst upp de gamla Smed-siffrorna på en egen sida, under rubriken ”Hushållen slänger mest”.

ff-6-2016Men samtidigt avslutas hela artikeln med ett citat från en svensk forskare (som nyligen skrivit avhandling om butikssvinn), som talar om att siffrorna i grafiken inte stämmer:

”Den viktigaste stapeln saknas, nämligen jordbruket. Nu framstår det ju som om hushållen står för två tredjedelar av matavfallet. Men andra länder har kommit fram till att svinnet i jordbruket är i samma storleksordning som i hushållen.”

Men citatet är ändå lite märkligt. Vi har inte sett några siffror på att hushållen och industrin slänger ungefär lika mycket. Internationella siffror brukar snarare visa att industrin slänger mest. Om fodret i animalieproduktionen räknas som svinn är det inte på kartan att hushållens andel av svinnet kommer i närheten av industrins.

Vad vi ser är kanske födelsen av ett nytt trop i matsvinns-journalistiken, en kliché som vi kommer få höra om och om igen, som säger att industrin och hushållen är lika goda kålsupare. För journalister som vill vara ”neutrala” och inte ”ta ställning” kommer kanske kålsuparteorin bli oemotståndligt lågt hängande frukt.

För dumpstrings-aktivister är det dags att överge motsatsparet ”hushållen och industrin”. Inte genom att visa upp fynd från hushållens soptunnor – det riskerar att skapa en människofientlig berättelse om att vi som individer är hopplöst slösaktiga och får skylla oss själva – men tvärtom vägra gå med på att hushållen bär ansvar för ”sin del” oavsett hur stor den är. När vi säger att industrin är värre än hushållen, säger vi indirekt att hushållen också är rätt så slösaktiga.

Men vi blir lurade att slänga. Vi blir lurade i butiken, vi blir bestulna genom planerat åldrande och övertalade att hoppa på slösaktiga hälsotrender. Industrin är tvingad av konkurrensens tvångslagar att agera så. Staten är tvingad att curla för det allmänkapitalistiska intresset.

Visst kan vi göra motstånd mot reklamen och produktutvecklingen, men vi måste ha klart för oss att det inte är en liten uppgift. Vi behöver skapa en radikalt annorlunda ekonomi med helt andra drivkrafter, och vi har ingen tid att slösa på ”lösningar” eller sifferkäbbel.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *