”Livsmedelsproduktionen” ur Arbetssamhället

Här är en favorit i repris ur boken Arbetssamhället[T] (2010) av Roland Paulsen, som vi tycker är bra.

”Matsvinnet är troligen mer känt än det systematiska tekniksvinnet som beskrivits ovan. Den främsta anledningen till detta är att man valt att uppmärksamma en mycket avgränsad del av matsvinnet: det som sker på individnivå. Exempel: 57 procent av all mat som hushållen slänger hade kunnat ätas om den förvarats eller konsumerats i tid (Jogestrand, 2009); 20 procent av all mat i gymnasiernas skolkök försvinner i form av tallrikssvinn motsvarande 30 000 ton per år, vilket innebär en kostnad på 600 miljoner (A. Gustafsson, 2009). Detta är något som debattörer och politiker gärna moraliserar kring. Moralismen drabbar i det här fallet nämligen ingen specifik makthavare eller industri; det enda man uppmuntrar till är den livsstilspolitik som det tävlas om att briljera i vid middagsbordet. Liksom ekologismen så lätt reducerats till en fråga om individuella val, riskerar de växande sopbergen att bli något som individen – den maktlösa individen – i slutändan ska hållas ansvarig för. Att vi blivit uppfostrade till att konsumera mer än vad vi behöver, att detta är essensen i en överflödsekonomi och att denna ”överkonsumtion” som drivs på av marknadsföring och reklamindustri i själva verket räddar ekonomin från överproduktionskris, nämns däremot aldrig. ”Vi konsumerar inte för att använda utan för att ha”, skriver Fromm (2007:132), och som en konsekvens av det ägnar vi oss som individer naturligtvis åt allsköns slöseri, däribland att kasta fullt ätbara färskvaror.

Bortom den vulgärmediala debatten har forskare emellertid tagit ett bredare grepp om frågan om livsmedelssvinn. Tim Jones tillhör de få som lyckats väcka visst medieintresse kring frågan med en studie som beräknade svinnet i alla produktionsled inklusive jordbrukets, grossistens, matvarubutikens och hushållets slöseri. Resultatet av denna undersökning, som bygger på data som sedan 1970-talet samlats vid University of Arizona, avslöjar att arbetssamhällets organiserade slöseri är av en helt annan dignitet än vad hushållets förhållandevis blygsamma spill låter ana: av alla grödor som skördas i USA går 40 till 50 procent till spillo. Hushållen står enbart för 14 procent av detta spill – resten sker industriellt (Jones, 2005). Spillet varierar mellan olika industrier. Äppelproducenter lyckas exempelvis hålla svinnet på 12 procent, medan Floridas apelsinodlingar enbart på producentnivå ser 35–40 procent av alla odlade apelsiner ruttna bort. Jones uppskattar att enbart hushållssvinnet representerar ett värde på 43 miljarder dollar och ger ett konkret exempel på vad detta innebär nutritionsmässigt: ”Man skulle antagligen kunna livnära hela Europa med allt som går till spillo i USA” (Jones, 2004). För den som tvivlar på detta rekommenderar jag en visit till butikernas lastkajar, där containrar av stora mått blir behållare för mat där ”bäst före”-datumet fortfarande inte hunnit gå ut. Detta är mat som kan mätta många.

I Europa har vi emellertid exakt samma problem. EU:s jordbruksstöd är ökänt för att hålla jordbrukare i arbete för arbetets skull, med följden att mat för miljardbelopp går direkt till soptunnan. Överflödet och den stora tillgången på mat korrumperar på alla nivåer. Enbart i Storbritannien bidrar exempelvis matvarubutikerna till att 1,6 miljoner ton paketerad mat per år kastas bort (Mesure, 2008). Hur kan man förklara detta med klassisk nationalekonomi?

Uppenbarligen sätts lagen om utbud och efterfrågan helt ur spel när utbudet är av överflödsart. I dess ställe framträder en prisbevarande varukassering. Om en butik exempelvis har 100 kilo bananer på lager som samlar bruna fläckar, är det billigare att kasta dessa bananer och sälja nya för samma kilopris än att slumpa bort överflödet för en spottstyver. Risken för att ”mätta marknaden” är välkänd och kännbar även på småföretagarnivå (jfr Yngfalk, 2006). Dessa bisarra konsekvenser av det statligt understödda arbetssamhället som så tydligt visar sitt ansikte i EU:s jordbruksstöd, är på intet sätt nya. Redan 1980 uppmärksammar Gorz hur Europas mjölkproduktion översteg det inhemska behovet med tio procent – ett mjölköverflöd som skulle fylla en sjö med en längd på två kilometer, en bredd på en kilometer och ett djup på fem meter (Gorz, 1985:98).

Medan kritiken pågår och understöds av så gott som alla, går arbetssamhällets produktion av sopor på högvarv. Av någon anledning är det som att det retoriskt smädade spillet i praktiken understöds och förstärks. Mattias Hagberg har i sin reportagebok Skräp visat hur vi i Sverige gradvis gjort oss beroende av sopberget. Hälften av soporna förbränns nämligen på stora anläggningar som skapats specifikt för sopförbränning. Denna förbränning står för en avsevärd del av vår energitillförsel – i Göteborg kommer trettio procent av fjärrvärmen från sopor, som också generar fem procent av stadens el. Tre fjärdedelar omvandlas till rök och en fjärdedel bildar giftkakor av slagg och aska, som körs iväg för export eller ”slutförvaring på soptippen i väntan på att miljöingenjörerna ska komma på ett system så att man kan ta hand om gifterna” (Hagberg, 2009:31). För närvarande råkar Sverige dessutom ha en överkapacitet vad det gäller sopförbränning, vilket innebär att vi importerar sopor från andra länder för att hålla igång värmeverken (Hagberg, 2009:38). Den glorifierade ”återvinningen” framträder här i ny skepnad:

Idag håller avfallshanteringen på att förvandlas till en global industri, långt från de ursprungliga visionerna om småskaliga kretslopp som formade debatten på 1980- och 90-talen, en global industri som i första hand drivs av vinstmaximering och inte av en vilja att minska mängden sopor. I takt med att handeln med sopor ökar tilltar även den illegala handeln med avfall. Dumpning av miljöfarlig elektronik är ett växande problem på flera håll i världen, framför allt i Västafrika och Kina (Hagberg, 2009:149f).

1989 undertecknades, i ett försök att bekämpa ett av sopproduktionens värsta symptom, FN:s Baselkonvention om kontroll av gränsöverskridande transporter och slutligt omhändertagande av farligt avfall. Flera länder, däribland USA, har ännu idag inte skrivit under avtalet (Slade, 2006:279).

***

Sopproduktionen skildrar alltför väl arbetssamhällets essens för att kunna hyllas fram som en produktivitetens triumf. Kring containrar och sopberg dör enligt UNICEF årligen 9,7 miljoner barn under fem år p.g.a. undernäring, svält och lättbehandlade sjukdomar – 27 000 per dag. Lägg därtill minst 8 miljoner äldre per år så framträder vansinnet, hur omöjligt det än må vara att begripa emotionellt, i statistisk form (jfr Singer, 2009:20–24). Det må vara sant att alla dessa siffror är lägre än vad de var för femtio år sedan, men att framföra detta som argument för att ”vi är på rätt väg”, är inget annat än ett praktexempel på den endimensionella filosofins arrogans.

Överflödssamhället är inget globalt samhälle; överflödet har till stor del uppnåtts genom att man koncentrerat det till en liten del av världen. Mellan svältens fysiska misär och överflödets själsliga misär lever majoriteten människor så gott de kan i halvmisär. Arbetssamhällets logik suger in allt fler länder i karusellen och ju mer vi producerar, desto mindre inser vi varför. Den utilitaristiske filosofen Peter Singer fångar situationen mycket bra i följande passus: ”I den ena vågskålen har vi alltså 1,4 miljarder extremt fattiga, i den andra har vi ungefär lika många som lever i ett välstånd som aldrig har förekommit tidigare utom vid kungliga och furstliga hov” (Singer, 2009:24f). Som vi ska se märks detta ”välstånd” inte bara hos den rikare miljardens övergödda småbarn och överfulla soptunnor. Överproduktionen präglar vårt dagliga beteende på ett långt djupare sätt, som i sin absurditet kännetecknar arbetssamhällets yttersta utvecklingsstadium: genom särkopplingen av arbete från produktion.”

En kommentar till “”Livsmedelsproduktionen” ur Arbetssamhället

  1. Hej hej!
    Jag heter Malin och jag jobbar med en dokumentärserie där vi i ett avsnitt ska redovisa hur man lever som dumpstrare.
    Jag skulle bli jätteglad om du kunde kontakta mig på malin.bernhardsson@titan.se så kan jag berätta mer.

    Ha en fin dag!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *