Recension: Svinnlandet

Svinnlandet heter en ny bok om dumpstring och matsvinn av journalisten Andreas Jakobsson. Boken är kort och lättläst, 190 sidor, varav hälften är författarens personliga minnen och anekdoter. Du som redan dumpstrar och vet hur det ser ut i en container bläddrar förbi de delarna och tar dig igenom de väsentliga avsnitten av boken på ett par timmar.

Boken är helt unik i det att den tar upp två av Dumpstrats stora käpphästar: hur bäst före-datum fungerar som planerat åldrande, samt att hushållen inte ”är den största boven”.

Ingen svensk journalist har så grundligt granskat bäst före-datumen tidigare. Arla Foods ställs mot väggen angående datummärkningen av fil, något även Dumpstrat uppmärksammat. Efter ett lite för långt avsnitt om bäst före-datumen på ägg (som är en undantag från regeln att tillverkaren bestämmer bäst före-datumet) konstaterar Jakobsson:

”Datumen sätts alltså av producenter som dels är livrädda för att förknippas med otjänliga produkter och dels tjänar mer pengar om deras varor kastas och ersätts så ofta som möjligt.”

Begreppet ”planerat åldrande” används däremot inte. Troligtvis är författaren rädd för att framstå som för ”konspiratorisk”. Det krävs dock ingen konspirationsteori för att prata om planerat åldrande. I en marknadsekonomi kommer den producent som säljer mest slå ut andra producenter, oavsett producentens goda eller onda intentioner kommer den som säljer dåligt inte att överleva. Det finns alltså en grundläggande kraft som sållar fram varor med kortast möjliga bäst före-datum, eftersom de slängs mer och därmed säljer mer, oavsett anledning till att detta datum sattes (okunskap, missförstånd, trendkänslighet eller slugt beräknande).

Det här är marknadens tragedi, det absurda och fundamentala självändamålet att ständigt försöka öka produktionen. Om konsumenternas behov är mättade (bokstavligen, i detta fall) finns det ingen avstängningsknapp. Om vi blir nöjda och slutar köpa mer och mer blir det kris för företagen. De måste då lägga allt krut på att hitta sätt att höja nivån för våra behov. Det är oftast inte tal om sluga girigbukar som medvetet hittar på sätt att lura folk (även om sådana givetvis också finns); det är det enda sättet att driva ett företag på i en marknadsekonomi. Och eftersom staten och välfärden finansieras genom att företagen beskattas blir det även statens uppgift att upprätthålla tillväxt i den viktiga livsmedelsbranschen, och i förlängningen även statens uppgift att bistå i överproduktionen av mat (dvs skapa svinn).

Det finns inga små lösningar på det problemet, och vi måste kunna vila lite i den insikten utan att vi får andnöd och kräver att budbäraren ska presentera en vattentät strategi i flera faser för införandet av en ny radikalt annorlunda ekonomisk ordning.

I bokens utan tvekan tröttaste stycke förklarar Jakobsson sin syn:

”Många engagerade dumpstrare menar att matsvinnsproblematiken inte går att lösa inom det kapitalistiska systemet, enligt logiken att matsvinn driver på tillväxten. Själv är jag inte övertygad, det känns helt enkelt omöjligt att det skulle vara lönsamt att kasta mat för tusentals kronor varje dag (dessutom är frågan vad alternativet skulle vara – kommunism och andra radikala alternativ till kapitalism har ju misslyckats kapitalt med resursallokeringen).”

Suck, men nog gläntar väl Jakobsson lite på dörren till att ”många engagerade dumpstrare” skulle kunna ha rätt. Den känsla av omöjlighet som beskrivs är i alla fall inte stark nog för att slå bort tvivlen utan en rabbla en ramsa om ”kommunismens misslyckande”.

En stor brist i kapitlet om bäst före-datumen är att ingen koppling görs till livsmedelsindustrins nya ”färska” matmode. I butikskedjornas relativt nya reklamkampanjer för ”äkta” varor, omvandlas konsumenternas eventuella motstånd mot alldeles för korta bäst före-datum på ett raffinerat sätt till försäljningsargument för mat med inbyggt planerat åldrande. Bara häromdagen hittade vi massor av ”färsk” dippmix i en container. Vi visste inte att det var något fel på gammal hederlig torkad dippmix, men det visste tydligen industrin. Konsumenternas intresse för den nya ”äkta” maten var dock inte så stort som företagen hade hoppas.

Varför ingen undersökning av detta görs i boken beror kanske på journalistikens allt osäkrare villkor. Den ursprungliga köparen av reportaget är nämligen tidskriften Hunger och Mats-Eric Nilsson. Det är Sveriges mest profilerade debattör mot bl a konserveringsmedel, som tillsammans med butikskedjan City gross startade CSR/PR-organisatonen Äkta vara. Nilsson har också skrivit Svinnlandets förord. Du biter inte den soptunna som föder dig. Vänta, kallade vi Nilsson för en sopa just där? Nej, soptunna.

I ett enda stycke behandlar Jakobsson den ”äkta” maten, och då i ett uttalande från en representant för Arla:

”En sak man inte brukar prata om så mycket är om konsumenternas misstänksamhet. Produkter som vi till exempel har värmebehandlat i hög temperatur får ju lång hylltid, kanske 40 dagar, och redan med den hållbarheten hör vi kunder som undrar hur mycket konserveringsmedel vi proppat i produkten.”

Det är naturligtvis konsumenternas fel! Den har har vi aldrig hört förr! Om att industrin stenhårt marknadsför just färska varor (och snopet får slänga dem när vi inte lydigt köper dem) nämns inget.

Nå. I kapitlet Mysteriet med den tredje matkassen briljerar Jakobsson. Ingen journalist har tidigare överhuvudtaget brytt sig att granska Smed-rapporten som ligger till grund för den vida spridda faktoiden att hushållen slänger mer än industrin. Det är en underhållande uppgörelse med en pinsamt dåligt underbyggd publikation. Utan att det skrivs blir avsnittet en kritik av hela den svenska samhällsdebatten. Hur kan så grava missräkningar ha fått ett sådant genomslag? Varför har inte journalisterna läst siffrorna de själva hänvisat till? Det här är det stora scoopet i boken, något som även nämnda Nilsson framhåller i förordet.

Högintressant är även kapitlet om potatis, lök, äpplen, jordgubbar, bananer, kött och fisk. Försäljningen av potatis har halverats på 40 år, och branschen har gjort ett flertal förändringar för att försöka vända trenden. Tvättning, polering, korta bäst före-datum och genomskinliga påsar gör att potatisen åldras dramatiskt mycket snabbare än förut – och därmed säljer mer.

Det hade kunnat bli en storstilad friläggning av de olika fulknep industrin sysslar med, men istället går Jakobsson rakt i fällan. Problemet, får vi förklarat för oss, är ”utseendefixering”. Det är fråga om en ”attityd” som nu

”spridit sig till villaträdgårdarna, där mängder av frukt ruttnar bort samtidigt som ägarna köper perfekta äpplen i affären för att själva eller barnen vägrar äta frukt med fläckar på.”

Vi får dock inte reda på hur utseendefixeringen uppstått. Ansvaret tycks enligt författaren ligga i alla led. Kräsna individer, EU:s regler, producenterna, handeln. Vi blir inte ett dugg klokare när kapitlet ska knytas ihop:

”Trots vår dyra teknologi och gedigna jordbruksutbildningar kastar vi i väst enorma mängder mat innan den ens når marknaden. Här handlar det dock mer om skönhetsideal än avsaknad av bra lagringslokaler. I de fattiga delarna av världen går mat till spillo på grund av bristande resurser och kunskap. Här kastar vi mat för att vi kan. [Dumpstrats fetstilning]”

Ursäkta, men vadå ”för att vi kan”? Jaha, så det är därför ”vi” kastar. För att vi kan! Tankarna går till en bergsbestigarklyscha. ”Varför besteg du Mount Everest?” ”Because it’s there.” Det är i bästa fall ett skämtsamt svar, för att alla fattar att det handlar om tävling, prestation, manlighetsideal osv. Men det är inte så himla smickrande att svara så. Frågan är vad som döljer sig bakom Jakobssons formulering, ”för att vi kan”. Jag förstår överhuvudtaget inte vad som menas. På riktigt. Tyvärr är det en central del av boken, en sammanfattning av ett väldigt viktigt och alldeles för kort kapitel, som sedan avslutas såhär:

”En tredjedel av all mat som produceras i världen blir alltså svinn, samtidigt som människor svälter. Den största svältanledningen i dag är att marknadspriserna är för höga, vilket till stor del hänger ihop med att vi i de rika länderna köper mat som vi kastar i soporna [sic, hade vi inte konstaterat att industrin är den värsta boven? nehej]. Samtidigt förbrukas naturresurser i en takt som i längden är omöjlig att upprätthålla.
År 2050 beräknas jordens befolkning ha ökat med två miljarder och uppgå till nio miljarder. Diskussionen om hur alla dessa nya människor ska få mat utan att vi driver planeten till ekologisk katastrof blir allt intensivare: vi ska äta insekter, bli vegetarianer, genmodifiera mera, börja med stadsodling och producera fisk och skaldjur med vatten från handfat och duschar.
Ett alternativ till att öka världens matproduktion är att minska svinnet. Om vi lyckas sänka det med två tredjedelar behöver produktionen knappt öka överhuvudtaget.”

Grundantagandet, om ett ”vi i de rika länderna” – individer, stat och industri, i samma båt – som kan ta ett beslut att helt sonika sluta vara kräsna, sluta ha konstiga regler och sluta slänga mat, är mycket märklig. Vi (det verkliga vi:et) lever i en global kapitalism. Anledningen till att fattiga inte har råd med mat är att det rationella för företagen är att försöka sälja den där pengar finns, så mycket det bara går, så dyrt som det är möjligt. Fattiga människor är inte lika lönsamma som rika. Globala livsmedelsföretag följer den enda möjliga logiken i kapitalismen: tillväxt. De kommer därför försöka sälja maten till rika människor, och sådana finns i hela världen, men i högre koncentration i t ex Sverige.

Om ”vi i de rika länderna” av solidaritet på något sätt lyckas radera svinnet och därmed pressa ner priserna på maten, uppstår ekonomisk kris i en gigantisk bransch, vilket kommer påverka hela samhället. Jakobssons vision fungerar helt enkelt inte. Nina Björk skriver i en berömd passage i Lyckliga i alla sina dagar:

”Mannen eller kvinnan i tredje världen som riskerar att dö av malaria har inte pengar nog i sin plånbok för att vara värd en vaccination eller en medicin. Det går att göra vinster på Viagra men inte på malariavaccin, eftersom de två produkterna vänder sig till två olika kundsegment – ett rikt respektive ett fattigt. Alltså tillhandahåller marknaden Viagra men inte malariavaccin. Alltså är den rike värd tabletter mot impotens men den fattige inte värd en medicin mot malaria. Så gör världen, så gör kapitalismen.”

Det är precis samma sak med mat. Jakobsson framhåller dock en viktig sak: egentligen behöver vi inte öka produktionen. Nuvarande matproduktion skulle i teorin räcka för att mätta alla, även med en befolkningsökning.

Men, och det här är ju egentligen hela saken, marknaden är inte intresserad av att människor ska bli mätta. Så gör inte kapitalismen.

En fin sak med boken är att det på flera ställen nämns att djuruppfödning i själva verket är matsvinn. Det är en oerhört viktig poäng. Att ge människomat till grisar döljer bara problemet. Frågan är dock hur det hänger ihop ihop med en av Jakobssons lösningar, beskrivna under rubriken ”De kommersiella lösningarna”, nämligen buljongtillverkning av hönor som blivit för gamla och sega för att ”vi i de rika länderna” ska vilja äta dem. Ur svinnsynpunkt vore det väl bättre att inte producera hönor och ägg alls?

Buljongtillverkningen (”färsk” buljong, till råga på allt!) döljer bara svinnet. Vi vet inte, men vi misstänker att inte speciellt många kalorier består efter att hönorna blivit buljong. Frågan är varför Jakobsson applåderar hönsbuljongtillverkaren men inte t ex biogasanläggningar? Och värmeverk? De tar ju också tillvara på (en minimal) del av svinnet.

Ett av de stora problemen med boken är att Jakobsson pratar med för många representanter för industrin och butikerna, utan att lyckas ställa tillräckligt skarpa frågor. Mycket får stå oemotsagt. Ta till exempel frågan om prissänkning av varor i butiken:

”Många dumpstrare jag har pratat med hävdar att mataffärerna tvärtom inte vill sätta ner priset på varor som närmar sig utgångsdatum, för att de tjänar mer på att sälja fullprisvaror och slippa arbetet med ommärkning. Enligt Fredrik Engström [ICA-chef] stämmer inte det: kycklingarna i lådan på lagret, som ingen kund velat köpa trots det rabatterade priset, är ett misslyckande.
– Visst är det ett plus att Ät snart! är bra för miljön, men vi skulle ju inte göra det om vi inte tjänade pengar på det. Pengarna styr.
Mest skulle förstås affärerna tjäna på att alla varor såldes innan de närmade sig utgångsdatum. Men det är en utopi, enligt Engström […]”

Om Engström hade sänkt kycklingarna till 1 kr, då kan vi lova att de skulle bli sålda. Men: pengarna styr, kycklingen slängs. Det är ett fullkomligt felslut att som Jakobsson gör, konstatera att affärerna skulle tjäna på att sälja alla varor. Nej, absolut inte! Inte till vilket lågt pris som helst! Inte för 1 kr. Det hela är mycket enkelt: hade affärerna tjänat på det, hade de gjort det. Pengarna styr.

Boken avslutas med en radda exempel på hur det går att tjäna pengar på att ta tillvara matsvinn. Här bör hugade entreprenörer spetsa öronen, men någon ”lösning” på ”problemet” är det inte. Om det är något som kapitalismen är bra på, så är det att se affärsmöjligheter. Det behövs ingen journalist för att uppmärksamma stora outnyttjade marknader, som om de bara upptäcktes skulle kunna bringa ordning på svälten och miljöproblemen.

Jakobsson inser visserligen delvis detta, och vill därför att staten ska göra denna marknad mer intressant genom en höjd skatt på avfall.

”Den magiska universallösningen på nästan alla matsvinnsproblem är enkel: Höj skatten på avfall!”

Vi har varit inne på det redan – vad är svinn? Hur ska det  i så fall definieras för att industrin ska slippa betala avfallsskatten? Är biogastillverkning att ”ta tillvara” på svinnet? Hönsbuljongproduktion? Grisfoder?

Det kan tänkas att avfallsskatten skulle kunna fungera som en kreativ begränsning, lite som att det är enklare att skriva musik på ett musikinstrument än på en dator. Det skulle rent av kunna vara en frisk fläkt för företagen i deras jakt på att öka produktionen. När de inte längre får slänga mat, måste de hitta på sätt att ”ta tillvara” den, dvs, uppfinna nya marknader. Göra helt nya produkter av svinnet, som vi inte visste att vi behövde innan, men inte klarar oss utan efter några reklamkampanjer. Det vore i alla fall tjänstefel av cheferna och styrelsemedlemmarna i företagen att inte försöka med just precis det. Resultatet skulle bli mindre synligt svinn, men fortsatt ökad produktion. Och inget skulle vara vunnet. Eller jo, politikerna säkrar tillväxten, industrin ”löser problemet med matsvinnet” och journalistiken bevisar vilken oumbärlig kugge den är i samhällsmaskineriet. Men lik förbaskat kommer vi sitta här med samma gamla tillväxt och samma ständiga expansion av produktionen.

Nåväl. En stor behållning av boken är att den hänvisar till Dumpstrat under rubriken ”Lästips och viktigare källor”.

6 kommentarer till “Recension: Svinnlandet

  1. Hej jag undrar om det finns några som dumpstrar i Stockholm som har lust att ta med sig en ny? Är nyfiken på detta! /sara

  2. Pingback: Därför fungerar inte avfallsskatt | Dumpstrat

  3. Tack för recensionen. Vi har ju lite olika syn på en del saker och det är förstås helt okej. Vill påpeka ett par faktasaker bara.
    Du har valt att utelämna att hönsbuljongtillverkaren inte bara gör buljong utan även hönsfärs, hönsfärsbullar och hundmat av hönsen. Precis hela djuret används alltså. Så kalorimängden som tas tillvara är nästan allt (lite försvinner säkert i processerna). Det är därför jag valt den som exempel och inte biogasanläggningar som bara återvinner cirka 10% av energin som det gått åt för att producera maten. Precis som du ser jag inte biogas som en lösning på att fullt ätbar mat kastas, även om det är bra när det kommer till bananskal, kaffesump och andra rester som inte kan ätas. Sedan kan man ju tycka att vi inte ska ha äggproduktion överhuvudtaget, men det är ju en annan fråga.
    Jag ser heller inte hönsfärs som en onödig ny produkt. Visst kanske det händer att några konsumenter testar hönsfärs, inte gillar den och sedan slänger den. Men i det stora hela lär ju hönsfärsen, som kommer från hönor som tidigare eldades upp, leda till mindre produktion av annan köttfärs, vilket blir en miljövinst. Jag visar ju i boken även att hushållen faktiskt inte slänger mer än 6,5% av det de köper. Det betyder att affärerna faktiskt inte lyckas lura på oss så mycket varor som vi tvingas slänga. Däremot är de ju bra på att komma med nya produkter som laktosfritt, färska såser och så vidare som vi betalar ett högre pris för.
    När det gäller just det du kallar ”planerat åldrande” var jag inne på det spåret, men det var i stort sett omöjligt att få fram något rent konkret. Hur tuffa frågor man än ställer är det ju inte så att företagsrepresentanterna bara erkänner att det är så de jobbar och resten blir ju bara gissningar som inte riktigt funkar i seriös journalistik. Att Mats-Eric Nilsson skulle ha något att göra med det är dock garanterat inte fallet. Han kom in i processen först när han skrev förordet. Och mig veterligen har han aldrig förespråkat förpackningar som gör att maten håller sämre. Det han är emot är att industrin proppar i en massa onödiga e-ämnen och mörkar det. Många produkter med naturliga konserveringsmedel som socker behöver ju inte konserveringsmedel men har det ändå och håller i åratal efter bäst före-datumet helt i onödan eftersom de ändå slängs långt innan.
    Angående stycket om att mataffärerna helst vill sälja produkterna. Självklart vill de inte sälja för en krona. Som jag skriver så styr ju pengarna. De sätter bara ner priset om de tjänar på det. Men det idealiska för en mataffär vore ju naturligtvis om de kunde ha sina nuvarande jätteutbud och ändå lyckas sälja allt innan bäst före-datumet till fullt pris. Svinnet är ju en kostnad som drar ner vinsten.
    Som det ser ut nu är det dock mer lönsamt att ha stora utbud och alltid välfyllda hyllor eftersom svinnet är en marginell kostnad. Blev det rejält mycket dyrare att kasta så skulle det inte längre vara värt det.

  4. Pingback: Kommentar om tillsatser | Dumpstrat

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *