Tonvis med mat slängs

Idag rapporterar exempelvis DN och SVT om att matbutikerna slänger tonvis med mat. Bra att detta uppmärksammas, tycker vi på Dumpstrat. Uppgifterna om att så mycket som 125000 ton mat som levereras till matbutikerna kastas, kommer från ett forskningsprojekt som gjorts på SLU. Dumpstrat har redan kommenterat forskningsprojektet, eller PR-kuppen som vi då kallade den.

Enligt rapportering i media så har forskarna på SLU dock kommit fram till att det är hushållen som står för största delen av matsvinnet. I sammanfattningen av projektet så hittar vi dock inga sådana siffror, och projektet undersöker matsvinn på butiksnivå. Efter att snabbt ha skummat Mattias Erikssons licentiat-avhandling publicerad 2012 hittar vi en tabell med uppskattat matsvinn i hushållen, och där uppgår siffran till 675000 ton per år. Det är dock oklart varifrån den siffran kommer, troligen inte från Mattias själv eftersom han undersökt sex matbutiker, inte hushållsavfall. Det är möjligt att allt blir glasklart om vi läser forskningsprojektets publikationer lite mer noga, vi ber att återkomma i frågan. Eller kan någon av våra läsare hjälpa till?

Under tiden kan vi ju passa på att påminna om vårt gamla inlägg om Smed-rapporten som tydligt visade att hushållen inte var de största svinnsvinen, om en bara kollade noga i siffrorna som presenteras i rapporten. Vilket vi såklart gjorde. Och hittade helt andra siffror. Ja, ni vet, vi har ju bloggat om det några gånger nu.

Dessutom kan en ju fråga sig varför hushållen köper mat som de inte äter, utan istället kastar. Vi vet ju vad vi tror.

En kommentar till “Tonvis med mat slängs

  1. Det räknas ju alltid ut, hur stor andel av statsskulden varje människa i landet skulle ha: då dividerar man skuldsumman genom antalet människor som råkar bo här. Kanske har någon dividerat till det med bortkastad mat också?
    Samma sätt används, när det räknas ut att
    växande människomassor äter upp globen och dess energikällor. Å andra sidan förgiftar samma massor jorden ohämmat med sina avdunstningar. Det kan man räkna ut: dividera de bränslemedel, som det kapitalistiska produktionen förbrukar, och den smuts och det gift den blåser in i atmosfären, genom antalet människor, som måste leva och arbeta i sådana förhållanden i ”industriländerna” – då får man fram beviset! Människan är en lysten resursförbrukare.
    För det här matematiska beviset är det naturligtvis helt obetydligt, att ”människan i industriländerna” är ganska olika – det finns såna som hör till affärsvärldens elit (den som profiterar av miljöförstöringen) och så finns det massor av folk, som själva hör till de resurser, som den kapitalistiska tillväxten baserar på, som själva tillhör en övertalig reservarmee och som inte alls får kvittot för sitt liv i överflöd, utan förblir fattiga.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *