Brittiska ingenjörskårens matsvinnsrapport

En brittisk organisation för ingenjörer, Institution of mechanical engineers, släppte en rapport om matsvinn[pdf] häromdagen. Det är inga nyheter som presenteras, men eftersom den fått lite spridning i svensk media väljer vi att kommentera den.

Innehållet
Rapportens författare nämner tre olika resurser i matproduktionen: mark, vatten och energi. På alla dessa områden är köttproduktion dramatiskt mycket mer resurskrävande än odling av vegetabilier, konstaterar de. Att vi därmed behöver minska köttkonsumtionen skriver de dock inte. Istället ska ingenjörer konstruera bättre lagerbyggnader, kylrum och logistiksystem. Tycker ingenjörerna.

I nästa del går de igenom fyra delar av matproduktionskedjan där svinn sker: På fältet, i lagring, i transport och i mataffären/hemmet. Ja, de slår ihop de där två sista, mataffärerna och hemmet, under en och samma rubrik. Det är klokt, och vi återkommer strax till det.

Upp till 30% av Storbritanniens grönsaksskörd lämnar inte överhuvudtaget fältet, pga inköpspolicyer. Hela skördar kan ratas, trots att de är fullt ätbara, eftersom de inte uppfyller mataffärernas utseendekrav. De gör störst vinst på de allra ”finaste” och därmed dyraste tomaterna, och vill därför helst bara sälja sådana tomater. Vi får också lära oss att de brittiska grossisternas avtal med jordbrukarna ser ut så att de får betala böter om de inte kan leverera avtalad mängd. Det gör att de systematiskt odlar mer än vad som behövs, som en försäkring mot att behöva betala böter till grossisterna.

I lagring och transport behövs mer teknik och ingenjörer, tycker ingenjörerna. Färsk exotisk frukt är ömtålig och behöver rätt atmosfär för att inte mogna för snabbt. Ett mer lokalt matsystem med mer torkade och konserverade varor är inget som intresserar dem nämnvärt.

Under rubriken ”svinn i mataffären och hemmet”, får vi en frisk fläkt i det bistra PR-klimatet och det ständiga skuldbeläggandet av hushållen. Dels slänger affärerna fräsch mat helt i onödan av rent kosmetiska skäl, dels lurar de konsumenterna att köpa för mycket mat genom ”två för en”-kampanjer och liknande. Bäst före-datum är också för korta. Här ser vi en dramatisk skillnad jämfört med den svenska debatten. Hushållen är alltså inte ansvariga för allt de slänger – vi är lurade att överkonsumera och vilseledda av informationen på förpackningarna.

I svensk media
Dagens nyheter skrev om rapporten den 10 januari. I ingressen hävdar en icke namngiven skribent att ”petiga konsumenter är ett skäl till slöseriet”. Det står dock inte att finna i rapporten, som är tydlig med att det är ”market philosophies” [affärer och grossisters profitintresse! (vår not.)] som sätter normerna för hur ”petiga” vi blir.

Och jämför denna passage i rapporten:

”Promotional offers and high-pressure advertising campaigns, including bulk discounts and ‘buy one get one free’ offers, encourage shoppers to buy large quantities in excess of their actual needs”

…med DN:s omskrivning:

”Men vi kunder är också bovar i dramat. Genom att falla för erbjudanden av typen ”köp tre, betala för två” handlar vi på oss mer än vi hinner konsumera.”

Vi kunder är tydligen ”bovar” för att vi är så svaga att vi ”faller” för affärernas knep. En mer korrekt beskrivning av rapportens budskap är att det är affärernas ”högtrycksreklam” och kampanjer som lurar oss att köpa för mycket.

I Metro den 11 januari lämnas ansvarsfrågan hängande i luften, reklamens betydelse (”high-pressure advertising campaigns”) utelämnas:

”I industriländer går mat till spillo för att den inte ser tillräckligt bra ut för att hamna på butikshyllorna eller för att konsumenterna köper hem för mycket.”

Dyrare mat?
Men Metro tar också upp ett annat högerperspektiv på matsvinn: att maten är ”för billig”. En talesperson för FAO citeras (samma idé finns även i de brittiska ingenjörernas rapport):

”Sverige har vi råd att slänga mat eftersom det är en relativt liten kostnad för oss”

Tanken här är att genom att öka matens pris (och därmed kapitalisternas vinster) kommer vi behandla maten med med respekt och slänga mindre. Men varför ska vi ta det från den änden? Samma fördyrande effekt kan uppnås genom att höja inkomstskatten (och momsen på vissa resursslösande lyxvaror (kött)). Skillnaden är att en skattehöjning skulle vara mer träffsäker och slå mer rättvist.

Höjda priser skulle bara få en kännbar effekt för låginkomsttagare, som är de som köper minst resurskrävande lyxvaror. Höjd skatt skulle däremot göra maten dyrare för höginkomsttagare – de som slösar överlägset mest mat. En fattig ensamstående förälder som köper svenska äpplen orsakar långt mycket mindre svinn än höginkomsttagaren som gör morgonsmoothie av ekologiska bananer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *