Trasiga fönster, ekosystemtjänster och dumpstring

Då och då hörs siffror från någon ekonom om att ”si och så många miljarder kostar matsvinnet”. Men om det är så, varför fortsätter det? Här finns ju pengar att tjäna! Miljarder försvinner när maten processas genom djur och när fullt ätbara ”sopor” bränns upp i värmeverk. Dessa pengar skulle vi ju istället kunna spendera på nya bilar, större platt-tv-apparater, smartare telefoner osv. Produktionen av dessa andra prylar skulle skapa massor av jobb och tillväxt och – halleluja!

Hur hänger det här ihop?

Ett problem är att produktionen av mat som slängs och slösaktigt producerad lyxmat också skapar jobb, tillväxt och halleluja. Ekonomin är blind för vad som tillverkas, det enda som räknas i BNP är att något produceras. Så länge människor köper varor med stort svinn – kött, mejeriprodukter, datorer som åldras på ett planerat sätt, etc – så länge pengarna cirkulerar är allt frid och fröjd i ekonomin. Att delar av produktionen slängs och slösas, att bebyggelse bombas sönder i krig och förstörs av naturkatastrofer är rent av bra för ekonomin. Ja, det maximerar produktionen, ökar BNP och säkrar tillväxten.

Det trasiga fönstret
Här invänder vissa marknadsliberaler och hänvisar till en teori som kallas parabeln om det trasiga fönstret, påhittad av en Frédéric Bastiat år 1850. Tänk dig, skrev Bastiat (typ), att en busunge kastar en sten genom en affärinnehavares fönsterruta. Är det bra eller dåligt för ekonomin?

För glasmästaren är det självklart bra att busungen förstör någons fönster, det skapar arbete och profit i glasbranschen (tänk på företag som ”sanerar” graffiti som vid flera tillfällen påkommits med att själva måla). Men affärsinnehavaren med det trasiga fönstret, menar Bastiat, förlorar ju pengar. Dessa pengar hade affärsinnehavaren spenderat på nya skor eller böcker istället, vilket hade bidragit till det lokala näringslivet lika mycket som glasrutan. Bastiats slutsats är att busungen inte orsakade pengar att cirkulera genom sin handling – de hade cirkulerat i alla fall.

Till denna allegori finns flera invändningar. En sak är uppenbar för alla 2012, men var det kanske inte 1850. Nämligen skorna. Kanske slösades det inte med skor på artonhundratalet, men hur många byter idag skor för att de är utslitna? Om affärsinnehavaren köper nya skor innan de gamla är trasiga har hen ju begått samma ”brott” som busungen, dvs att orsaka produktion av något som inte behövdes, som redan samhället hade. Ingen marknadsliberal ekonom skulle idag komma på tanken att kritisera skointresserade konsumenter för att de köpte nya sneakers istället för att lappa och limma sina gamla par.

Så okej, det kanske är hugget som stucket? Det kanske inte spelar någon roll om det är ett fönster eller skor som byts ut i förtid, båda sakerna kanske är lika bra för näringslivet? Nja. Skillnaden är denna: Den krossade glasrutan tvingar i högre grad affärsinnehavaren att kasta in pengar i det ekonomiska hamsterhjulet, medan den okrossade rutan bara möjliggör för affärsinnehavaren att sätta samma kapital i snurr. Istället för att byta ut sina skor i förtid hade hen kunnat stoppa pengarna i madrassen, eller helt enkelt gå ner i arbetstid och struntat i att tjäna dem. Men det hade inte gynnat ekonomin eller bidragit till tillväxten i det lokala näringslivet.

Klart står att människor i viss grad faktiskt slutar jobba om de inte behöver, de sparar ibland istället för att slösa. Men det är alltså ett ”problem” för tillväxten, som behöver en så tvångsmässig konsumtion som möjligt.

Vad är detta för marxistisk smörja!? kanske du tänker. Det har du i och för sig inga grunder för att tänka, men ja. K. Marx skrev i ”Brottets produktivitet” om hur brott sätter fart på ekonomin, skapar jobb, ja, rent av hela yrkeskategorier. Men inte bara Marx har resonerat så. Även Svenskt näringsliv delar analysen. Tydligast blir det när de talar om att vi ska konsumera oss ur den ekonomiska krisen. Att med reklam och nationalistisk propaganda (”rädda den svenska ekonomin!”) försöka få människor att köpa ny TV-apparat och modernare skor trots att de inte behöver, är i grunden samma idé som att gå ut och krossa fönsterrutor.

Det är ingen skillnad mellan att slå sönder något och sedan köpa nytt, och att köpa nytt och sedan låta slå sönder det gamla (slänga det). De flesta är dock överens om att det senare är ”bra för ekonomin”.

Den går även att vederlägga Bastiats parabel med empiri, dvs information baserad på statistik och erfarenheter. Exempelvis ökade den ekonomiska tillväxten efter andra världskriget till följd av återuppbyggnaden.  På samma sätt menar den före detta kristdemokratiska europaparlamentarikern A. Wijkman att orkanen Katrina fungerade:

”Orkanen ‘Katrina’ i augusti 2005 är ett tydligt exempel på hur fel det blir när BNP är måttstock för utvecklingen. ”Katrina” orsakade mer än 1.100 dödsfall och flera hundra miljarder dollar i egendoms­skador. Ändå bidrog ”Katrina” till att BNP i USA steg, genom att byggandet i delstaten Louisiana ökade.”

Ekosystemtjänster
Wijkman ifrågasätter egentligen inte tillväxten och den profitdrivna ekonomin som sådan, utan vill göra om BNP-måttet. Det handlar för Wijkman om att hitta andra variabler att mäta, vilket ska göra ekonomin ”hållbar”. Hen är således drivande i opinionsbildningen för modeordet ekosystemtjänster. Tanken med sådana tjänster är att göra det olönsamt att tjäna pengar på att förstöra naturen, genom att privatisera fler aspekter av den. Genom att identifiera nödvändiga delar av ekosystemet som idag är oreglerade (allmäningar), och överlåta ägandet av dessa i privata händer, skapas kapitalister med ett ekonomiskt egenintresse i att bevara ekosystemet.

Markägare i Sverige lobbar exempelvis för att ge dem ensamrätt att plocka bär i kommersiellt syfte i ”deras” skogar, med argumentet att bärplockare skräpar ner och tar föda från de vilda djuren, med andra ord – hotar ekosystemet. Om äganderätten utökades att gälla bären skulle det innebära mindre miljöpåverkan, hävdar de. Ännu har markägarna inte kommit på att använda ordet ekosystemtjänster i sina kampanjer – och snälla, ge dem inga idéer – men ordet beskriver onekligen deras argument. Genom att ge markägaren en möjlighet att sätta en prislapp på bären (allmänningen), får denna person ett ekonomiskt intresse av att bevara floran i skogen.

Ett annat sätt att implementera ekosystemtjänster i ekonomin vore att ge markägare rätt att ta betalt för det arbete som ”deras” insekter och fåglar utför på andra marker. Om din mark är hem för många insekter och fåglar, som i sin tur flyger över en annans åkermark och pollinerar grödor, skulle du kunna ta betalt av jordbrukaren. Du skulle även få ett intresse av att bevara insektslivet, och kunna kräva andra på ersättning om de hade ihjäl dina insekter med giftiga växtskyddsmedel. Vilka negativa effekter detta skulle kunna medföra får ni läsare att fundera på. Vad skulle t ex bli effekten av att storföretag specialiserade sig på att köpa upp markägares insekter? Skulle ekosystemtjänsterna kunna sätta ekosystem ur balans genom att olika systemtjänster blev olika lönsamma?

I Costa Rica har markägare även blivit ägare av ”biologisk mångfald”, och staten betalar dem för att bevara den. På så vis blir det mer lönsamt att värna naturen än att skövla den. Men. Ett annat sätt att åstadkomma samma bevarande vore att reglera skogsbruket och införa höga böter på att utarma mångfald. Det skulle på samma sätt som ekosystemtjänster göra det olönsamt att skada naturen, med skillnaden att det inte skulle omfördela pengar från staten till markägare.

Ekosystemtjänster är ett försök att med mer kapitalism lösa problemet med ett urspårat kapitalistiskt system, där slöseri med resurser blivit lönsamt. Där näringslivet älskar att krossa glasrutor. Men det är mycket tveksamt att mer privatisering och större befogenheter åt profitdrivna kapital-/markägare skulle lösa problemen med överproduktion och överutnyttjande av resurser. Samma effekter skulle gå att åstadkomma på ett mer konkret sätt, genom att begränsa äganderätten och rätten för kapitalister att utnyttja naturen.

Intressant är också att ekosystemtjänster endast handlar om de tjänster som ekosystem gör för oss. För människan. Det vi borde göra är att tvärtom tillskriva värde till organismer och ekosystem som inte gynnar (utför ”tjänster” åt) oss, ge dem värden (men inte ekonomiska värden, ”prislappar”, såklart) i sig själva.

Dumpstring
Låt oss lägga ekonomiska teorier åt sidan och enas kring några saker:

  • Det är egentligen dåligt för samhället och naturen om någon får en glasruta krossad.
  • Det är egentligen dåligt om vi luras köpa nya skor innan de gamla är utslitna.
  • Det är egentligen dåligt om vi matar grisar med soja och sedan äter grisarna, istället för äta sojan själva direkt.
  • Det är egentligen dåligt att systematiskt slänga massor av mat.

Men – och det här är ju så smärtsamt tydligt – det är inte dåligt för ekonomin och tillväxten. Tvärtom. Politikerna bryr sig inte om de teoretiska miljarderna som matsvinnet beräknas ”kosta”, de bryr sig bara om det skadar ekonomin och hämmar tillväxten, vilket alltså inte är samma sak.

Dumpstring är ett av de bästa sätten som finns att uppmärksamma andra människor på detta. Varje liten felfri gurka som slängs är ett bevis på att marknadsliberalismen skapat en fullkomligt felprogrammerad värld. Få saker ger en sådan konkret insikt om hur tillväxten kräver slöseri.

En annan värld kräver ett annat system. I det ska ingen med glädje och dollartecken för ögonen sanera vattenskadade hus efter en naturkatastrof. Vi ska göra det alla tillsammans, med sorg över förlorat värde och rådslag om hur översvämningar bäst undviks.

Ingen ska göra personlig vinning av att lägga under sig allt större del av naturen, varken sett till yta eller kontroll över ekosystemen. Vi ska lämna så mycket av naturen som möjligt i fred.

Och ingen ska drivas att svinnla bort mat genom att processa den genom djur eller helt sonika slänga den. Vi ska gemensamt minimera slöseriet och arbetet i produktionen och distributionen, så att vi kan ägna vår tid åt annat. Roliga saker, sällsamma saker, vetenskap, kärlek. Osv.

17 kommentarer till “Trasiga fönster, ekosystemtjänster och dumpstring

  1. Återigen en intressant läsning 🙂
    Felet många marknadsliberaler gör, kanske med flit, är att missta korrelation med kausalitet. Ett bra exempel du gav var naturkatastrofen i USA, att BNP steg tack vare Katrina.
    Begår man misstaget så blir det skitlätt att argumentera för sin åsikt, åtminstone så länge man inte blir påkommen.

  2. Tack Steve! Något jag tycker är lite läskigt är hur nationalekonomerna verkligen har lyckats avpolitisera ekonomi. Partipolitiken har liksom blivit en tävling i att verka mest trovärdig som naturvetare i ämnet nationalekonomi. Men det är i själva verket en väldigt flummig ”vetenskap”. Någon uttryckte det bra, och menade att skeptikerrörelsen borde sluta hacka på new age-folk och rikta sin kraft mot den verkligt farliga pseudovetenskapen: Nationalekonomin.

  3. Wow, fantastiskt bra artikel. Härligt att få ett genomtänkt resonemang bakom dumpsstringen, liknelsen men glasrutan är läskigt träffande..
    Blir riktigt inspirerad att dumpstra själv – inom kort sker det! Lycka till med matstrejken 🙂

  4. Väldigt välskrivet, jag är med. Förutom att jag har en mer positiv syn på viss form av politisk egendomsförstörelse. Krossade rutor, eller för den delen uppklippta lås, är inte alltid dåligt.

  5. Alice, tack och hoppas din dumpstringspremiär blir lyckad! 🙂
    Jonas, jag förstår vad du menar, men jag tycker vi i första hand ska försöka återanvända felplacerat glas. Glaskupolen över cockpit på JAS 39 Gripen skulle bli ett fint växthus 🙂

  6. ”I första hand”, det kan jag hålla med om.

    Igår började jag kolla på det här, väldigt spännande i samma anda som ditt inlägg: http://www.svtplay.se/video/67824/glodlampskonspirationen

    Det här är en fantastisk blogg.

    Igår var jag ute och dumpstrade, och butikschefen kom ut. ”Hittar du något”, sa hen när jag hälsade. ”Ja, lite bröd.” ”Du vet, det slängs så mycket fina grejer.” ”Ja, det är hemskt”, svarade hen, och började knappa på mobiltelefonen och sakta gå ifrån platsen. När hen kommit på tryggt avstånd från (farliga) mig så säger hen över axeln ”Ändå måste jag säga ifrån”.

  7. Pingback: Trasiga produkter = tillväxt « Stigen

  8. Intressant! Jag har lekt med liknande tankar själv men med skillnaden att markägaren inte är den som äger naturresurserna. Om pengarna stannar hos markägaren, som du beskriver, så har vi fortfarande inte satt ett pris på själva naturresursen utan bara utökat det spekulativa värdet i att äga mark. Jag håller med om att det inte ger något vettigt utan snarast försvårar situationen. Men om vi istället väljer att se jorden som något vi alla äger tillsammans och ser till att det pris vi sätter på att belasta ekosystemet, oavsett geografisk plats, delas ut lika till alla människor så får vi ett annat läge. Jag tror att det skulle ge ett fungerande system men jag ser tyvärr ingen möjlig väg dit.
    Läs gärna mitt blogginlägg i ämnet: http://fungoral.blogspot.se/2012/11/om-att-slanga-mat.html

  9. Pingback: Matstrejken avslutad i protest | Dumpstrat

  10. fint! word! och allt sådant! att dumpstra får en att tänka igenom samhällsstrukturer likt en tarzan som svingar sig genom värdegrundsdjungeln 😉

  11. Pingback: FAO 2013: Industrin är den största boven | Dumpstrat

  12. Pingback: Vi borde kanske inte driva den här bloggen | Dumpstrat

  13. Pingback: Finn svinnfelen! | Dumpstrat

  14. Pingback: Problematiska djur | Dumpstrat

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *