Novell: Valskyldig

Kundvagnen är överdrivet stor, men det finns bara en storlek. Jag ger den tia som gisslan och styr in i stormarknaden. Om jag behöver panikfly och tvingas överge vagn och peng därinne kostar det mig 8,5 minuter löneslaveri, räknar jag ut.

I förbutiken lyfter jag en självscanningspistol ur sitt hölster och rullar in genom larmbågarna och de enkelriktade dörrarna. Jag leds in i ett konsumtionsmaximerande vänstervarv som kommer passera varenda vara i butiken. Förvisso finns det en genväg till kassan, någonstans, men jag behöver ett paket mjölk och mejerivarorna står längst in i butiken. Jag rullar på.

Fruktdisken möter strax innanför entrén och ställer mig inför mitt första val.

Krav-bananer eller rättvisemärkta? Mina ögon famlar över de prunkande frukthaven och slår dubbelt halvslag om egen part på en synnerv när miljömärkningar och varumärken rikoschetterar mot speglarna. Hjärnan flimrar skamset okunnigt. Var borde mina sympatier ligga, med naturen eller människorna, med Krav-medlemmarna Arla och Axfood eller aktiebolaget Fairtrades ägare: LO och Svenska kyrkan? Eller borde jag välja konventionellt men lokalt odlade äpplen istället för bananer? I så fall, vilken sort är i säsong nu? Jag missade tydligen lektionerna om landskapsäpplen i mellanstadiet.

Ett cumulusmoln av illamående sväller upp från magen och jag rafsar åt mig en klase Chiquita. Jag väljer inget så har jag inget valt, rationaliserar jag. Med pistolen registrerar jag beslutsklockslaget, tvekanstiden och, det trots allt helt ofrånkomliga, valet.

Jag rusar därifrån. I ett ganska lyckat försök att skapa skygglappar av rörelseoskärpa slår jag förmodligen hastighetsrekord i inomhusgång med stor kundvagn. Pistolen som registrerar mina rörelsemönster vet säkert, men inte jag. Det finns saker om mig som inte ens jag själv tillåts känna till. Personuppgifter så privata att endast livsmedelsindustrin tilltros att lagra dem.

Med nöd och näppe lyckas jag få stopp på den tröga stålburen innan den välter två lastpallar med en ny yoghurt smaksatt med vildäpplen och tamkatter. Närå, men något sådant.

Komjölk, sojamjölk, berikad sojamölk, GMO-fri sojamjölk, kolesterolsänkande sojamjölk, havremjölk, rismjölk, mandelmjölk… Jag jämför priserna. På Twitter skrev någon att havre och soja är beroende av gödsel från djur och om ingen mjölk är djurfri ändå är det ju onödigt att köpa något dyrare än komjölk. Fast det var ju det här med mängderna, ja. Det går åt mer havre för att göra sojamjölk än komjölk, eller tvärtom. Och korna är väl genmodifierade, fast jag vet inte om jag är mot genmodifiering, tekniken kanske bara är i fel händer?

Äsch, det får väl bli komjölk ändå, eftersom inget ändå spelar någon roll, tänker jag.

Lågpastöriserad komjölk, högpastöriserad komjölk, UHT-behandlad komjölk, Krav-märkt komjölk, tysk komjölk. Hur var det nu? Krav-mjölk kommer från frigående sprättkor som… Eller vänta nu, korna får gå ute och böka och äta maskar och rötter… Eller… Är det ens vegetariskt då? Fast det var det ju ändå inte, eller? Och det går åt mer energi för att göra högpastöriserad mjölk, men det blir mindre svinn, läste jag någonstans. Fast det var säkert på någon tendentiös anarkistblogg. Jag vill fly, men besinnar mig. Nästan tio minuters slavarbete i onödan för pengen i kundvagnen, plus den halvtimme det tagit att resa till och vara i affären.

Det är inte värt det. Jag måste välja.

Sådan där ekologisk sprättmjölk får det bli, och den finns bara som lågpastöriserad. Smart där! berömmer jag mig själv. Jag valde något som gjorde att jag slapp välja, nästan. Jag fnittrar lite, upproriskt.

I kassan blir jag automatiskt utvald till en slumpmässig kontroll. Det blir jag ofta. Algoritmen tycker kanske att mitt konsumtionsmönster är misstänkt, och ja, det liknar nog inte en vanlig hederlig kunds, funderar jag medan jag radar upp mina varor för inspektion. Om jag går långsammare mellan frukt- och mejeriavdelningen nästa gång kanske jag slipper personalens granskande, dömande, blickar.

”Komjölk”, tänker de, ”vilket omedvetet val!” Jag ser det på dem. De tycker att jag är en dålig konsument.

På vägen hem bestämmer jag mig – det var sista gången jag hämtade min mat i en affär. Jag vill inte utsättas för valskyldigheten i butikerna fler gånger, där varje köp är en kuggfråga på provet i att vara en bra människa. Jag ska bara hämta min mat på det enda stället där full valfrihet för tillfället råder: I containrarna.

2 kommentarer till “Novell: Valskyldig

  1. Pingback: Tips « Stigen

  2. Pingback: Matstrejken avslutad i protest | Dumpstrat

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *