Vem är det verkliga svinnsvinet?

I diskussioner om dumpstring och matsvinn är det vanligt att den största skulden för slöseriet läggs på hushållen. Detta beläggs vanligen med siffror om hur många ton matavfall som hushållen, producenterna och butikerna slänger. Siffrorna kommer från rapporten ”Matavfall 2010 från jord till bord”, gjord av Svenska MiljöEmissionsData, Smed, på uppdrag av Naturvårdsverket.

Till att börja med är rapporten färgad av de definitioner (matavfall, matsvinn, spill etc) som Samverkansgruppen för minskat matavfall, Samma, tagit fram. I nätverket Samma är livsmedelsbranschen starkt representerad, och det har därmed funnits ekonomiska intressen i hur dessa definitioner formulerats.

Siffertrix

Enligt rapporten kommer ”det mesta” avfallet från hushållen. Hos Naturvårdsverkets spinns den uppgiften ett litet steg längre, enligt dem är svarar hushållen för ”den absolut största delen”. Men det är tveksamt om den slutsatsen har stöd i deras egna siffror.

Tabell: Smed

Den som räknar ihop vikterna i tabellen ser att livsmedelsindustrin, livsmedelsbutikerna och restaurangerna står för 335 000 ton, något som vida överstiger hushållens onödiga avfall på 239 000 ton. Hur stor del av företagens avfall som är ”onödigt” vet inte rapportens författare. Dumpstrare vet dock att det allra mesta av butikernas avfall är fullt ätbar mat, även efter maten vandaliserats genom att kastas i containrar.

Vart tog jordbruket vägen?

Men den främsta invändningen är uppenbar även för de utan kunskaper i addition och procenträkning. Nämligen: Varför är inte jordbruket medräknat? Rapporten heter ”från jord till bord” och projektet har som syfte att ”ta fram data för uppkommet och behandlat matavfall från alla delar av livsmedelskedjan” (vår kursivering). Hur kan det då komma sig att jordbruket helt utelämnats?

Svaret på den frågan står att läsa i rapporten. Författarna har enligt egen utsago ”ringt till olika aktörer, till exempel jordbrukare, inköpare, branschorganisationer och Jordbruksverket”. Slutsatsen de drar av dessa telefonsamtal är denna:

”Som visas i Tabell 2 finns det inte några data idag över matavfall från jordbruk och fiske. Dock verkar det som om det är små andelar som blir avfall, man anger <1% för några grönsaker.”

Andelen ”mindre än 1%” som någon okänd ”man” uppgett för ”några grönsaker” låter onekligen som en grov höftning. Den kommer troligtvis också från en företagare som har ekonomiska intressen i att tona ner problemet med matsvinnet. Avfallshantering och -sortering är kostsamt.

Smed är dock inte de enda som undersökt matsvinnet. FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation, FAO, släppte nyligen en rapport som heter ”Global food losses and food waste”. De har till skillnad från Smed räknat med jordbrukens svinn. I rapporten finns följande grafik:

Som synes anser inte FAO att de europeiska hushållen står för den största delen. Enligt dem är istället industrin och handeln ansvariga för majoriteten. Att därifrån gå till att hushållen skulle svara för ”den absolut största delen” är en minst sagt hissnande tolkning av situationen.

Är hushållens svinn hushållens ansvar?

Något som också bör diskuteras är huruvida skulden för det hushållen slänger verkligen bör tillskrivas oss vårdslösa individer. Vad som finns i butikerna och vilket pris varorna har är i allra högsta grad en politisk fråga. Exempelvis skulle subventionerna på kött och mjölk kunna avskaffas och klimatskatter införas så att varorna bär sina egna miljökostnader (som uppstår pga svinn, kylning m m).

Detta skulle få som följd att kött gjort på djur blev dyrare och torkat vegetariskt kött gjort på soja och gluten blev billigare. På samma sätt skulle soja- och havremjölk bli mer attraktiv än komjölk. Svinnet till följd av kött- och mjölkkonsumtion skulle minska dramatiskt om konsumtionen styrdes till smartare produkter.

Bara för att något i slutändan slängs av oss konsumenter är det inte helt rättvist att bokföra det på vårt konto. Företag och politiker är ansvariga för en politik som bidrar till att svårförvarade och snabbruttnande varor hamnar i våra varukorgar.

Regeringens löfte till industrin

Vi har tidigare bloggat om Moderaternas kampanj och det tillhörande seminariet där näringslivet samlades och tävlade i att hitta på nya uppfostringsmetoder för olydiga konsumenter. Regeringspartiet Moderaternas chef för kampanjen skrev såhär i debattartikel strax innan sammankomsten:

”Det går inte att lagstifta bort slöseriet med mat och det är meningslöst att skapa ytterligare byråkrati. Vår roll är att bygga opinion, skapa debatt och öka medvetenheten. Den stora utmaningen är om vi är redo att förändra vår attityd och livsstil. Det är vår gemensamma utmaning. Var och en kan ­göra skillnad.”

– A. M. Corazza Bildt, di.se, feb 2012

Livsmedelsindustrin blir nog glada när regeringen lovar att inte ändra politiken på ett för företagen kostsamt vis. Men den som verkligen vill bekämpa matsvinnet bör satsa sitt politiska krut på den verkliga boven: Industrin.

16 kommentarer till “Vem är det verkliga svinnsvinet?

  1. Tack för ett informativt och viktigt inlägg! När jag läste ert tidigare inlägg om Moderaternas kampanj så tänkte jag ”men har jag inte läst någonstans att hushållen faktiskt står för det största svinnet?”, samtidigt som jag instinktivt kände att ni hade rätt i det ni sa. Tacksam för att ni ger mig mer kött på benen i frågan!

  2. Kul att du gillar 🙂

    Vi har sett rapportens siffror spridas på ett otal ställen. Rapportens märkliga slutsatser sprids liksom som ringar på vattnet och de politiska initiativen blir felriktade.

    Jag tror att denna missuppfattning att hushållen är värst har satt agendan för en del initiativ, exempelvis dessa:
    http://raddamatennu.wordpress.com/
    http://www.miljosmartmat.se/
    http://lantmannen.se/aktiviteter/var-radd-om-maten/
    http://slangintematen.se/

    Det är så bekvämt för alla dessa jordbruksverk, naturvårdsverk och livsmedelsbranscher att bara uppfostra lite konsumenter (genom att ge ut en matrest-receptböcker etc) istället för att ta tag i grundproblemet.

  3. Pingback: Shit butiker säger till dumpstrare | Dumpstrat

  4. Pingback: Saltå Kvarn | Dumpstrat

  5. Pingback: Matsvinnet skapar jobb | Dumpstrat

  6. När ni spekulerar i huruvida spekulationerna hos verken stämmer (jag tänker specifikt på 1% angivelsen), hur stor andel av en bondes slaksvin räknar ni då med att han eller hon struntar i att lasta på slaktbilen? Hur stor andel av den tröskade säden räknar ni med att bonden struntar i att leverera till sin uppköpare? Jag skulle vilja påstå att dessa svinn faktiskt är ganska små, och rör sig i huvudsak om spill och normala, mänskliga missar (t ex en galt som man missade vid kastreraingen som blir könsmogen och inte accepteras av slakteriet = kan ej säljas). Frågan blir då om det med dagens goda tillgång på livsmedel är så klokt att exempelvis dammsuga åkern bakom tröskan efter spillsäd, som sedan måste rensas i åtskilliga steg, eller kan det kanske vara okej att låta fåglar och insekter få ta hand om den lilla delen av vad marken bär. Kanske är det okej att åkeravkastningen inte är exakt 100 % och att övriga organismer på vår jord också får del av kakan. Jag skulle önska att ni var lite försiktigare att anklaga vem som helst för vad som helst.

  7. Tack för kommentaren Sofia! Först och främst är ju svinproduktion ett svinn i sig självt, eftersom de äter mat som vi skulle kunna ätit direkt, ”verkningsgraden” på en gris är så att säga väldigt liten.

    Vidare håller jag inte med om ditt påstående att ”dessa svinn faktiskt är ganska små”. Min uppfattning är att de är ganska stora. Stora potatisar slängs, frukter med prickar sorteras bort. Osv. Bara till viss del kan detta skyllas på (över-) statliga regleringar (som förvissa även de sker för att gynna ”marknaden” och tillväxten, inte nödvändigtvis människorna) – även producenterna har intresse av att att sälja förädlade varor till ett högre pris. Bortsortering av ”fula” frukter blir alltså en typ av förädling, se detta inlägg.

    Svinnet på primärnivå ska utredas, kanske får vi lite siffror då (även om jag misstänker att producentorganisationerna som ska vara utredarna behjälpliga kommer försöka tona ner problemet). Ju större en producentorganisation är, desto mer kan de s a s ”leka” med marknaden. Hålla tillbaka på tillgången (slänga) för att få upp priser, t ex. I vilken omfattning sådant sker är mycket svårt att ta reda på, då transparensen är liten.

    När det gäller andra organismer skulle de nog mycket hellre se att vi krympte den exploaterade arialen än att vi låter dem gleana våra skördade/skövlade monokulturer någon gång om året.

  8. Pingback: Att vara med i media | Dumpstrat

  9. Pingback: Smed-rapporten igen | Dumpstrat

  10. Pingback: Vad ska vi ta med oss? | Dumpstrat

  11. Pingback: Svinnsvinen igen och igen | Dumpstrat

  12. Pingback: Och igen pga DN | Dumpstrat

  13. Pingback: tacolasagne « vegannasol

  14. Pingback: Och myten om hushållen. IGEN! | Dumpstrat

  15. Pingback: Tonvis med mat slängs | Dumpstrat

  16. Pingback: tacolasagne | vegannasol [vegansk mat für alle]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *