Grön tillväxt i te-branschen

Det vanligaste sättet för livsmedelsindustrin att öka vinsten är att sälja mer mat. I ett ekonomiskt system som ständigt måste växa innebär det att matsvinn är bra business. Det är inget enskilt ”problem” som går att isolera och ”lösa”.

Ett motargument vi ofta hör är att industrin kan hitta andra sätt att öka vinsten än att öka den faktiska mängden livsmedel som produceras. Genom att tillföra mer arbete i produktionsprocessen, ”förädla” maten, skulle det på något vis gå att minska mängden mat som tillverkas, men samtidigt få industrin att fortsätta växa exponentiellt. Företagen ska liksom kunna sälja mer och mer, men samtidigt inte sälja mer mat. Den här idén kallas ibland för ”grön tillväxt”. Men hur skulle det se ut i praktiken?

Kanske så här:

P6174759

Jacobs Douwe Egberts S.E. AB:s smarta uppfinning ”Tassimo” lurar människor att köpa och slänga en liten kaffe- eller tebryggare för varje kopp de dricker. Vi dumpstrade några lådor av deras earl grey-te, men eftersom vi inte har Jacobs Douwe Egberts S.E. AB:s särskilda maskin, skar vi upp alla kapslar och hällde i en påse. Det blev 230 gram te och 800 gram förpackningsmaterial.

Självklart försöker Jacobs Douwe Egberts S.E. AB ändå hävda att Tassimo är ”hållbart”. Kapslarna går tydligen att ”återvinna” om du åker till ett särskilt ställe på andra sidan stan, och dessutom används ingen energi i onödan vid bryggningen (hur mycket används i produktionen, transporten och ”återvinningen” av kapslarna? produktionen av maskinerna?).

Så här marknadsförs det:

tassimo-hallbarDet kunde ha varit satir.

Sifferkäbbel och kålsuparteorier

Vi blev tipsade om en artikel i Forskning & Framsteg nummer 4/2016, som handlar om matsvinn. Den är lite snurrig, men representerar en intressant brytpunkt i svensk medias beskrivning av frågan.

Tidningen har nämligen dels blåst upp de gamla Smed-siffrorna på en egen sida, under rubriken ”Hushållen slänger mest”.

ff-6-2016Men samtidigt avslutas hela artikeln med ett citat från en svensk forskare (som nyligen skrivit avhandling om butikssvinn), som talar om att siffrorna i grafiken inte stämmer:

”Den viktigaste stapeln saknas, nämligen jordbruket. Nu framstår det ju som om hushållen står för två tredjedelar av matavfallet. Men andra länder har kommit fram till att svinnet i jordbruket är i samma storleksordning som i hushållen.”

Men citatet är ändå lite märkligt. Vi har inte sett några siffror på att hushållen och industrin slänger ungefär lika mycket. Internationella siffror brukar snarare visa att industrin slänger mest. Om fodret i animalieproduktionen räknas som svinn är det inte på kartan att hushållens andel av svinnet kommer i närheten av industrins.

Vad vi ser är kanske födelsen av ett nytt trop i matsvinns-journalistiken, en kliché som vi kommer få höra om och om igen, som säger att industrin och hushållen är lika goda kålsupare. För journalister som vill vara ”neutrala” och inte ”ta ställning” kommer kanske kålsuparteorin bli oemotståndligt lågt hängande frukt.

För dumpstrings-aktivister är det dags att överge motsatsparet ”hushållen och industrin”. Inte genom att visa upp fynd från hushållens soptunnor – det riskerar att skapa en människofientlig berättelse om att vi som individer är hopplöst slösaktiga och får skylla oss själva – men tvärtom vägra gå med på att hushållen bär ansvar för ”sin del” oavsett hur stor den är. När vi säger att industrin är värre än hushållen, säger vi indirekt att hushållen också är rätt så slösaktiga.

Men vi blir lurade att slänga. Vi blir lurade i butiken, vi blir bestulna genom planerat åldrande och övertalade att hoppa på slösaktiga hälsotrender. Industrin är tvingad av konkurrensens tvångslagar att agera så. Staten är tvingad att curla för det allmänkapitalistiska intresset.

Visst kan vi göra motstånd mot reklamen och produktutvecklingen, men vi måste ha klart för oss att det inte är en liten uppgift. Vi behöver skapa en radikalt annorlunda ekonomi med helt andra drivkrafter, och vi har ingen tid att slösa på ”lösningar” eller sifferkäbbel.

Kallpressad rapsolja är slösaktigt och kanske inte vegetariskt

Att odla raps är effektivt för att framställa nyttig matolja i Sverige. På ett hektar mark, 100×100 meter, går det att skörda ungefär 3,5 ton rapsfrö.

Rapsfrön innehåller 45% fett, varav cirka två tredjedelar erhålls genom kallpressning. Med varmpressning går det att krama ur ytterligare en sjättedel, och med industriell behandling med hexan går det att utvinna nästan 90% av oljan i fröna[1].

I processen att framställa kallpressad rapsolja går alltså 17-25% av all tillgänglig olja förlorad[2]. Restprodukten, den s.k. rapskakan, säljs till djurindustrin, där den används i både mjölk-, ägg- och köttproduktionen. Frågan är om kallpressad rapsolja alls kan anses vara vegetariskt i dagsläget. Svensk Raps AB skriver:

 ”Förutsättningarna för att få ekonomi i kallpressning av rapskaka bygger på att det finns avsättning för både olja och rapskaka. Kalkylen för rapskaka är beroende av priset på rapsolja och vice versa”[3]

rapskorSveriges lantbruksuniversitet gillar rapskaka

Utan en djurindustri skulle kapitalisterna troligtvis kunna få avsättning för rapskakan på annat håll. Men djurindustrin är just nu den kund som betalar bäst. Så även om inte produktionen av kallpressad rapsolja är beroende av djurindustrin, är den åtminstone subventionerad av den.

Vegetarisk eller ej; oljan verkar framförallt vara ett onödigt och slösaktigt livsmedel.

Ett vanligt kostråd är att använda kallpressad rapsolja istället för den billiga vanliga oljan, med hänvisning till att olja som hettats upp i utvinningen har ”förlorat det mesta av sin näring” (det hävdas t ex här, och refereras här). Men enligt livsmedelsverket är det ingen skillnad i näringsinnehåll på kallpressad och vanlig olja. Det är lite mer betakaroten i kallpressad, men faktiskt mer K-vitamin i vanlig rapsolja. Men framförallt innehåller båda oljorna samma fett.

”För de oljor som analyserades, både kallpressade och vanligt pressade, fanns endast små skillnader i näringsinnehåll. Dessa skillnader kan bero på att olika sorter använts, olika ursprung, tid för skörd och så vidare.”[4]

Om det inte finns någon fördel med den kallpressade oljan, verkar det alltså vara frågan om rent slöseri att inte använda effektivare utvinningsmetoder. Om vi istället tog tillvara på så mycket olja som möjligt av de fröer vi producerar, kunde vi direkt minska den mängd mark vi använder till produktion av kallpressad rapsolja med upp till 25%. Bara en enda producent, Gunnarshög Jordbruks AB, producerar 1 300 kubikmeter kallpressad rapsolja årligen. Om vi räknar lågt, med ett svinn på 17% av oljan, innebär det att företaget orsakar att 185 hektar raps, eller 264 fotbollsplaner, odlas helt i onödan[5]. På sådan mark skulle vi istället kunna upprätta naturreservat och låta ickemänskliga djur få en fristad och se till att en vacker naturskog växer upp och binder koldioxid från atmosfären.

Men, problemet är att det skulle minska den svenska livsmedelsindustrins vinster. Kapitalismen bär på en inneboende motsättning som gör en minskning av den totala produktionen till en omöjlig absurditet.

Kapitalismen är visserligen snabb att rationalisera bort onödigt arbete och är expert på att hitta effektiva tekniker för att t ex inte slösa bort den värdefulla rapsolja som den producerar. Den rapskapitalist som kan minska sina kostnader och öka sin produktion mer än sina konkurrenter, gör en större vinst och får en fördel i konkurrensen. Men i förlängningen innebär det att priserna på rapsolja går ner, i takt med att de nya produktionsteknikerna sprider sig och oljan blir billigare att framställa.

I grunden är mänskligt arbete det enda som kapitalister kan tjäna pengar på, men konkurrensen gör alltså att de rationaliserar bort sin enda värdekälla. Det blir därför nödvändigt för kapitalisterna att antingen försöka sälja fler liter rapsolja, eller att ”förädla” sin produkt och sälja den dyrare. I fallet med rapsolja sker det senare huvudsakligen genom marknadsföring av kallpressad rapsolja, som kräver mer mark och mer arbete för att framställa, vilket alltså betyder större vinster för rapsindustrin.

Tyvärr är även staten beroende av industrins tillväxt, och politikerna tvingas göra allt i sin makt för att öka den svenska livsmedelsproduktionen.


1 Svensk Raps AB, 2006
2 Beräknat utifrån siffrorna från Svensk Raps AB ovan, att kallpressning ger 30%, varmpressning 36-37% och hexan-utvinning 40%. Om 40% av oljan i fröet anses vara tillgänglig i fröet men endast 30% procent utvinns, innebär det ett svinn på 25%.
3 Småskalig produktion och användning av rapskaka, H. Knutsson, 2007
4 Livsmedelsverket, Rapport 9, Matfett och oljor – analys av fettsyror och vitaminer, 2014
5 1 300 kubikmeter olja motsvarar c:a 1 170 ton olja. Vid en utvinningsgrad på 30% motsvarar det 3 900 ton rapsfrö, vilket kräver 1 114 hektar åkermark vid en avkastning på 3,5 ton per hektar. Vid en utvinningsgrad på 36% motsvarar det endast 3250 ton rapsfrö, vilket kräver 929 hektar. 185 hektar odlas alltså i onödan.

”Livsmedelsproduktionen” ur Arbetssamhället

Här är en favorit i repris ur boken Arbetssamhället[T] (2010) av Roland Paulsen, som vi tycker är bra.

”Matsvinnet är troligen mer känt än det systematiska tekniksvinnet som beskrivits ovan. Den främsta anledningen till detta är att man valt att uppmärksamma en mycket avgränsad del av matsvinnet: det som sker på individnivå. Exempel: 57 procent av all mat som hushållen slänger hade kunnat ätas om den förvarats eller konsumerats i tid (Jogestrand, 2009); 20 procent av all mat i gymnasiernas skolkök försvinner i form av tallrikssvinn motsvarande 30 000 ton per år, vilket innebär en kostnad på 600 miljoner (A. Gustafsson, 2009). Detta är något som debattörer och politiker gärna moraliserar kring. Moralismen drabbar i det här fallet nämligen ingen specifik makthavare eller industri; det enda man uppmuntrar till är den livsstilspolitik som det tävlas om att briljera i vid middagsbordet. Liksom ekologismen så lätt reducerats till en fråga om individuella val, riskerar de växande sopbergen att bli något som individen – den maktlösa individen – i slutändan ska hållas ansvarig för. Att vi blivit uppfostrade till att konsumera mer än vad vi behöver, att detta är essensen i en överflödsekonomi och att denna ”överkonsumtion” som drivs på av marknadsföring och reklamindustri i själva verket räddar ekonomin från överproduktionskris, nämns däremot aldrig. ”Vi konsumerar inte för att använda utan för att ha”, skriver Fromm (2007:132), och som en konsekvens av det ägnar vi oss som individer naturligtvis åt allsköns slöseri, däribland att kasta fullt ätbara färskvaror.

Bortom den vulgärmediala debatten har forskare emellertid tagit ett bredare grepp om frågan om livsmedelssvinn. Tim Jones tillhör de få som lyckats väcka visst medieintresse kring frågan med en studie som beräknade svinnet i alla produktionsled inklusive jordbrukets, grossistens, matvarubutikens och hushållets slöseri. Resultatet av denna undersökning, som bygger på data som sedan 1970-talet samlats vid University of Arizona, avslöjar att arbetssamhällets organiserade slöseri är av en helt annan dignitet än vad hushållets förhållandevis blygsamma spill låter ana: av alla grödor som skördas i USA går 40 till 50 procent till spillo. Hushållen står enbart för 14 procent av detta spill – resten sker industriellt (Jones, 2005). Spillet varierar mellan olika industrier. Äppelproducenter lyckas exempelvis hålla svinnet på 12 procent, medan Floridas apelsinodlingar enbart på producentnivå ser 35–40 procent av alla odlade apelsiner ruttna bort. Jones uppskattar att enbart hushållssvinnet representerar ett värde på 43 miljarder dollar och ger ett konkret exempel på vad detta innebär nutritionsmässigt: ”Man skulle antagligen kunna livnära hela Europa med allt som går till spillo i USA” (Jones, 2004). För den som tvivlar på detta rekommenderar jag en visit till butikernas lastkajar, där containrar av stora mått blir behållare för mat där ”bäst före”-datumet fortfarande inte hunnit gå ut. Detta är mat som kan mätta många.

I Europa har vi emellertid exakt samma problem. EU:s jordbruksstöd är ökänt för att hålla jordbrukare i arbete för arbetets skull, med följden att mat för miljardbelopp går direkt till soptunnan. Överflödet och den stora tillgången på mat korrumperar på alla nivåer. Enbart i Storbritannien bidrar exempelvis matvarubutikerna till att 1,6 miljoner ton paketerad mat per år kastas bort (Mesure, 2008). Hur kan man förklara detta med klassisk nationalekonomi?

Uppenbarligen sätts lagen om utbud och efterfrågan helt ur spel när utbudet är av överflödsart. I dess ställe framträder en prisbevarande varukassering. Om en butik exempelvis har 100 kilo bananer på lager som samlar bruna fläckar, är det billigare att kasta dessa bananer och sälja nya för samma kilopris än att slumpa bort överflödet för en spottstyver. Risken för att ”mätta marknaden” är välkänd och kännbar även på småföretagarnivå (jfr Yngfalk, 2006). Dessa bisarra konsekvenser av det statligt understödda arbetssamhället som så tydligt visar sitt ansikte i EU:s jordbruksstöd, är på intet sätt nya. Redan 1980 uppmärksammar Gorz hur Europas mjölkproduktion översteg det inhemska behovet med tio procent – ett mjölköverflöd som skulle fylla en sjö med en längd på två kilometer, en bredd på en kilometer och ett djup på fem meter (Gorz, 1985:98).

Medan kritiken pågår och understöds av så gott som alla, går arbetssamhällets produktion av sopor på högvarv. Av någon anledning är det som att det retoriskt smädade spillet i praktiken understöds och förstärks. Mattias Hagberg har i sin reportagebok Skräp visat hur vi i Sverige gradvis gjort oss beroende av sopberget. Hälften av soporna förbränns nämligen på stora anläggningar som skapats specifikt för sopförbränning. Denna förbränning står för en avsevärd del av vår energitillförsel – i Göteborg kommer trettio procent av fjärrvärmen från sopor, som också generar fem procent av stadens el. Tre fjärdedelar omvandlas till rök och en fjärdedel bildar giftkakor av slagg och aska, som körs iväg för export eller ”slutförvaring på soptippen i väntan på att miljöingenjörerna ska komma på ett system så att man kan ta hand om gifterna” (Hagberg, 2009:31). För närvarande råkar Sverige dessutom ha en överkapacitet vad det gäller sopförbränning, vilket innebär att vi importerar sopor från andra länder för att hålla igång värmeverken (Hagberg, 2009:38). Den glorifierade ”återvinningen” framträder här i ny skepnad:

Idag håller avfallshanteringen på att förvandlas till en global industri, långt från de ursprungliga visionerna om småskaliga kretslopp som formade debatten på 1980- och 90-talen, en global industri som i första hand drivs av vinstmaximering och inte av en vilja att minska mängden sopor. I takt med att handeln med sopor ökar tilltar även den illegala handeln med avfall. Dumpning av miljöfarlig elektronik är ett växande problem på flera håll i världen, framför allt i Västafrika och Kina (Hagberg, 2009:149f).

1989 undertecknades, i ett försök att bekämpa ett av sopproduktionens värsta symptom, FN:s Baselkonvention om kontroll av gränsöverskridande transporter och slutligt omhändertagande av farligt avfall. Flera länder, däribland USA, har ännu idag inte skrivit under avtalet (Slade, 2006:279).

***

Sopproduktionen skildrar alltför väl arbetssamhällets essens för att kunna hyllas fram som en produktivitetens triumf. Kring containrar och sopberg dör enligt UNICEF årligen 9,7 miljoner barn under fem år p.g.a. undernäring, svält och lättbehandlade sjukdomar – 27 000 per dag. Lägg därtill minst 8 miljoner äldre per år så framträder vansinnet, hur omöjligt det än må vara att begripa emotionellt, i statistisk form (jfr Singer, 2009:20–24). Det må vara sant att alla dessa siffror är lägre än vad de var för femtio år sedan, men att framföra detta som argument för att ”vi är på rätt väg”, är inget annat än ett praktexempel på den endimensionella filosofins arrogans.

Överflödssamhället är inget globalt samhälle; överflödet har till stor del uppnåtts genom att man koncentrerat det till en liten del av världen. Mellan svältens fysiska misär och överflödets själsliga misär lever majoriteten människor så gott de kan i halvmisär. Arbetssamhällets logik suger in allt fler länder i karusellen och ju mer vi producerar, desto mindre inser vi varför. Den utilitaristiske filosofen Peter Singer fångar situationen mycket bra i följande passus: ”I den ena vågskålen har vi alltså 1,4 miljarder extremt fattiga, i den andra har vi ungefär lika många som lever i ett välstånd som aldrig har förekommit tidigare utom vid kungliga och furstliga hov” (Singer, 2009:24f). Som vi ska se märks detta ”välstånd” inte bara hos den rikare miljardens övergödda småbarn och överfulla soptunnor. Överproduktionen präglar vårt dagliga beteende på ett långt djupare sätt, som i sin absurditet kännetecknar arbetssamhällets yttersta utvecklingsstadium: genom särkopplingen av arbete från produktion.”

Kommentar om tillsatser

Så här skriver vi i kommentarsfältet på Andreas Jakobssons blogg, om e-nummer, planerat åldrande och matmagnaten Mats-Eric Nilsson:

försök till analys som kombinerar kritik av tillsatser med kritik av planerat åldrande:

konserveringsmedel har ett enda syfte: minska svinnet.

anledningen till att industrin vill minska svinnet är för att minska det konstanta kapitalet i produktionsprocessen och därmed öka profitkvoten (det var länge sedan konserveringsmedel var ett försäljningsargument).

att kapitalismen skiter fullständigt i människors hälsa är nog alla medvetna om. att citygross/nilsson väljer att fokusera på tillsatser är just därför: alla känner till detta redan. här finns det en allmän uppfattning att liksom tämja och kapitalisera på. istället för kritik av kapitalismen får vi varor som marknadsförs till ”medvetna” kunder. och istället för en vetenskaplig bedömning av vilka tillsatser och hur mycket konserveringsmedel som är hälsosamt, får vi populistisk reklam som är emot alla konserveringsmedel, oavsett mängd, oavsett faktiskt hälsofara (t ex godtas inte bensoesyra, trots att det förekommer naturligt i lingon). samtidigt undviker industrin genom ”självsanering” lagstiftning som hotar minska profitkvoten.

men: när marknaden blir mättad måste kapitalisten pga konkurrensen med alla medel hitta sätt att fortsätta öka försäljningen, för annars gör någon annan det. ökad försäljning blir viktigare än att behålla samma profitkvot. lite extra konstant kapital investeras (svinnet i industri- och föräljningsleden) i förhoppning att fler produkter säljs (och slängs i konsumentledet).

vi ser alltså en motsättning mellan kapitalisternas försök att 1) öka profitkvoten och 2) öka försäljningen. hur denna motsättning tar sig uttryck rent konkret varierar, och vi ser uttryck för båda tendenserna: produkter med ohälsosamt mycket konserveringsmedel i, samt produkter med onödigt lite konserveringsmedel i.

vi behöver prata om båda dessa tendenser samtidigt, och undvika att legitimera kapitalismen genom att applådera någon av de två tendenserna.

Matskulpturer – Klockrena sätt att tjäna pengar på matsvinn, del 3

Dumpstrat älskar konst! Tyvärr har många konstnärer svårt att leva på sitt arbete. Men nu har vi en klockren lösning som både tar vara på matsvinn och ger konstnärer inkomster. Förutsättningen är att matsvinn förbjuds eller att avfallsskatten chockhöjs – men det dröjer nog inte länge.

Som vanligt är affärsidén enkel. Erbjud dig att hämta industrins matsvinn för bara halva priset jämfört med böterna eller skatten, sen bygger du matskulpturer av svinnet. Bäst är om du har en liten markplätt att använda, exempelvis en villatomt. Då kan du dessutom ta inträde till en skulpturpark!

Vi tror att att du kommer få kunder från höger till vänster på den politiska skalan. Liberalerna kommer kasta fram kreditkorten för att få köpa konst som tar sig an samhällsutmaningar och klarar sig utan statliga bidrag. Kommunisterna kommer slåss om att få ha din cyniska kritik av kapitalismen i partilokalen. Men det bästa är att du tjänar pengar även när hajpen lagt sig och ingen längre köper  dina ständigt växande gigantiska kreationer.

Vi har byggt en prototyp av några dumpstrade varor vi hade hemma. Den heter ”Nemas” och är inspirerad av Nimis. Namnet kommer av uttrycket ”Nemas problemas”, vilket syftar på att det inte är några som helst problem att ta vara på matsvinnet om en bara vill. Vissa varor står uppochned, vilket symboliserar att världen kan kännas uppochned för personer med lägre entreprenöriell intelligens. Vad tycks?

Äta Med Ögonen AB – Klockrena sätt att tjäna pengar på matsvinn, del 2

Dumpstrat är i processen att starta Äta Med Ögonen AB! Vi undersöker just nu marknaden, men vi tror att det kommer bli en succé. Vi kommer börja vår expansion i Frankrike och Massachusetts, och i Sverige så fort politikerna förbjuder butikssvinn.

Affärsidén är enkel. För bara halva priset jämfört med bötessumman tar vi hand om butikernas matsvinn. Äta Med Ögonen AB tar tillvara på maten, ser till att den inte går till spillo eller förstörs innan den kommit människan till nytta. Hur gör vi det? Jo, vi tittar på varenda vara – och njuuuuuter! För det vet ju alla människor: Mat handlar inte bara om bukfylla, vi äter ju med ögonen också.

Nu börjar rekryteringsprocessen! Vill du bli mattittare? Skicka in din ansökan till nyttjobb@dumpstr.at

Vi söker dig som brinner för mat (men som inte bränner den i värmeverk! i alla fall inte utan att njuta först!) och är expert på att sätta ditt ego åt sidan och ge en bra kundupplevelse. Du har kanske erfarenhet som flygvärd/cabincrew eller motsvarande emotionellt arbete. Stor vikt kommer läggas vid hur många millisekunder du behöver titta på en vara för att framkalla en njutning.

Truckkort är meriterande, om du har simultanförmåga och kan njuta samtidigt som du kör varorna till containern.

Därför fungerar inte avfallsskatt

Om matsvinn betraktas som ett isolerat fenomen kan ”lösningarna” tyckas lätta. Varför inte bara förbjuda företag att slänga mat? Eller om du vill verka mer realistisk: Varför inte bara höja avfallsskatten?

Matsvinnet är inte ett problem

Problemet med matsvinnet är att det inte är ett problem. Inte för ”ekonomin”. För ett företag som producerar mat spelar det ingen roll om maten äts av människor, grisar eller eller om den slängs i slutändan. Så länge den säljs är allt frid och fröjd för matproducenten. Och inte bara det: försäljningen ska helst öka hela tiden. Annars riskerar företaget hamna på efterkälken i konkurrensen.

Just nu talar de svenska livsmedelsproducenterna om en mjölkkris. Trots att försäljningen av mejeriprodukter ökar i Sverige måste svenska mjölkbönder lägga ner. ”Svensk livsmedelsindustri tappar mark mot våra konkurrentländer”, heter det. Så de stämmer havremjölksproducenter och lobbar för att politikerna ska förändra lagar och regler. De vill t ex ha särskilda ”livsmedelsattachéer” på de svenska ambassaderna, som ska se till att svenska livsmedel kan göra en ”resa” på utländska marknader. Allt för att öka produktionen och försäljningen.

Men framförallt gör de reklam. Arla Foods ökade sina reklamutgifter näst mest av alla företag i hela Sverige 2014, hack i häl på ett onlinespelföretag. De ligger på åttonde plats på listan över de företag, alla kategorier, som gör mest reklam. Samma lista toppas av tre andra livsmedelsföretag: Ica, Unilever och KF. Plats 1, 2 och 3! Tillsammans står dessa fyra företag för 10% av all reklam! 3 miljarder kronor betalar de årligen för att medierna ska bombardera oss med följande budskap: Köp mera mat!

I dessa tre miljarder är inte all marknadsföring inräknat. Exempelvis lobbying, mässor, sponsring, och direktreklam. Inte heller ”kostnaden” för butikernas reklamberg av t ex tomater, som de vet att de inte kommer kunna sälja, men som lurar kunderna att köpa fler tomater än de annars skulle gjort. ”Kostnaden” skriver vi inom citationstecken, eftersom det på företagsspråk heter investering. Teorin om att matsvinnet ”kostar” si och så mycket, som då och då framförs i media, har inte mycket med verkligheten att göra.

Nå, det är kanske ingen nyhet att företag vill sälja så mycket som möjligt. Vi har ju faktiskt en stat också. Kan inte våra förtroendevalda politiker reglera kapitalismen så att den inte spårar ur? Visst, regeringen tänker faktiskt på livsmedelsfrågan. I vår ska deras nya livsmedelsstrategi vara klar. Men handlar den om hur vi kan tygla företagens blinda jakt på mer produktion och vinst? Har regeringen idéer om hur vi människor kan ta vara på jordens begränsade resurser så effektivt som möjligt? Knappast:

”Syftet med livsmedelsstrategin är att utveckla och stärka den svenska matproduktionen och skapa sysselsättning och hållbar tillväxt i hela landet. Strategin, som omfattar hela livsmedelskedjan, ska bidra till att öka den svenska produktionen av mat och även exporten.”

Strategin handlar om hur vi kan få mer tillväxt, mer produktion. Ja, så mycket som möjligt! Och är efterfrågan i Sverige mättad, då ska vi sälja till utlandet.

Hoppas då att inte ”konkurrentländerna” också har livsmedelsstrategier! Fast jo, det har de ju. ”Sverige är idag ett av få länder som inte har någon livsmedelsstrategi,” skriver landsbygdminister Sven-Erik Bucht i Folkbladet. Enligt tidningen Upphandling24 vill därför samma minister ”använda alla till buds stående medel för att öka den svenska livsmedelsproduktionen”. Självklart strösslas det med ord som ”hållbarhet” i dessa sammanhang, men det enda som de vill ska ”hålla” är tillväxten. Budskapet är enkelt: Produktionen måste växa! Ja, inte bara i Sverige, i hela världen! ”Om man tittar på världen så behöver produktionen öka med 60 procent fram 2050,” tycker landsbygdsministern i tidningen Land.

När Bucht tittar på världen

Om vi tittar på världen så står vi mitt i en ekologisk katastrof. Vårt ekonomiska system har löpt amok och producerat så mycket meningslösa varor att vi utarmat ekosystemen och förorenat luften och haven. Det har resulterat i en grotesk överproduktion av livsmedel. Inte bara har vi redan tillräckligt med mat för en ökande befolkning på jorden, vi har mycket mer än så. I boken Waste: Uncovering the Global Food Scandal jämförde Tristram Stuart hur mycket mat som produceras i olika länder, med hur mycket människor äter.

Resultatet (till vänster) visar att vi i Sverige producerar nästan 3,5 gånger så mycket mat som vi äter. Och då bortser ändå detta från att vi importerar mer mat än vi exporterar. Det flerfaldiga överskottet svinnlas bort, antingen genom bisarrt slösaktig och onödig ”förädling” av vegetabilier till kött- och mjölkprodukter, eller genom att helt sonika slänga maten.

Maten är alltså inte bara orättvist fördelad över jordklotet. Den totala produktionen är också onödigt stor.

Men när Bucht tittar på Sverige och världen ser han något annat: Jobb, export, skatteintäkter och konkurrentländer. Ekonomi. Mitt i klimatkatastrofen säger ministern att vi behöver producera fler varor och utnyttja mer naturresurser när vi redan överskridit våra behov för länge sedan.

Saken är att den globala ekonomi som vi tvingas leva i inte fungerar på samma sätt som vår privatekonomi. När du slänger mat som du hade kunnat äta, då har du slösat pengar. Du hade kunnat spendera dem på något annat, eller gått ner i arbetstid och struntat i att tjäna dem alls. Vi vet i vår själ att det är fel och irrationellt att slänga mat, det är självklart i den ekonomiska verklighet som är vår privatekonomi. Därför tänker vi oss att vi kan överföra det på samhället. Men samhället liknar inte den behovsbaserade mikrokommunismen i våra privatliv och familjer. Världsekonomin och välfärdsstaten fungerar på ett radikalt annorlunda sätt.

När du minskar din konsumtion innebär det inte att resurser i samhället frigörs och kan användas till annat. Tvärtom, när konsumtionen minskar blir skatteintäkterna mindre och jobben färre och de statliga utgifterna större. När du sparar och väljer vegetariskt en dag i veckan, eller dumpstrar, får vi mindre gemensamma pengar att köpa välfärd för. Visst kan vi höja skatten lite här och var, men oavsett procentsats är vi lika beroende av att den inhemska produktionen inte blir utkonkurrerad. Så är systemet byggt. Politiker och företag sitter i samma båt och måste ständigt öka produktionen och konsumtionen. Dvs, ha tillväxt. Därför har Bucht har rätt, på sitt sätt, när han säger att vi behöver öka livsmedelsproduktionen, trots att vi egentligen inte behöver mer mat.

För politikerna lyder alltså inte frågan ”har vi råd att slösa?” utan tvärtom: ”har vi råd att spara?” Missförstå oss inte: det här är absurt. Men det är inte absurt i ett absurt system.

Katten också, avfallsskatten fungerar inte!

Nyligen skrev Sveriges nya dumpstrings-profil, författaren till boken Svinnlandet, ett blogginlägg om något hen kallar för svinnkrisen, som vi vill citera i sin helhet:

”Många säger att vi inte har råd att ta emot fler flyktingar. Jag tvivlar starkt. I ett land där det är fullt normalt att så här mycket perfekt mat kastas en helt vanlig dag är det knappast pengar som saknas. Räknar man på hur mycket all fin mat som kastas i alla affärer i hela landet varje dag så lär det slå kostnaderna för alla så kallade flyktingkriser många gånger om. Det finns astronomiska summor att hämta in på att höja sopskatten. Pengar som kan gå till bättre saker än att mat eldas upp samtidigt som människor svälter.”

Vi läser det inte som att de astronomiska summorna ska komma av skatteintäkterna från sopskatten, istället tror vi att författaren menar att skatten ska minska matsvinnet. På så vis ska samhället liksom spara, eller ”hämta in”, pengar, som sedan kan användas till flyktingmottagande. Men som vi sett så fungerar inte ekonomin så. Tvärtom är minskat matsvinn ett problem om du vill öka statens inkomster.

Självklart tycker vi att samhället borde lägga sina resurser på flyktingar snarare än att producera sopor. Men det är inte så enkelt som att införa en liten skatt. Lösningen inom det här ekonomiska systemet är snarare att öka produktionen och därmed matsvinnet, för att ”hämta in” skattepengar till andra saker. Ja, det är absurt.

Att på allvar försöka förhindra företagen från att slänga mat genom skyhög avfallsskatt eller rena förbud kommer inte att fungera, menar vi. Anledningen är att det blir omöjligt definiera vad som är svinn, i en värld som bygger på ständigt ökande slöseri. Politikerna kommer aldrig på allvar kunna beskatta eller förbjuda något som är själva grundfunktionen i kapitalismen och det som finansierar staten och välfärden, nämligen en ständigt ökande produktion av mat och saker som vi inte behöver.

Diskursiv kris i matsvinnsfrågan

Ett förbud av svinn (vi skriver härmed bara förbud, en hög skatt är egentligen samma sak) kommer snart leda till en liknande situation som det som Per-Anders Svärd identifierat som en diskursiv kris i djurfrågan under 1800- och 1900-talet, i avhandlingen Problem Animals: A Critical Genealogy of Animal Cruelty and Animal Welfare in Swedish Politics 1844–1944.

”Utfallet av 1840- och 1850-talets debatter blev en lag som trädde i kraft 1858. Där fastslogs att den som uppvisade ”uppenbar grymhet” i behandlingen av ”egna eller andras kreatur” kunde dömas till böter. Det centrala begreppet här – ”uppenbar grymhet” – visade sig dock vara synnerligen svårtolkat. Framför allt visade det sig vara svårt att dra en tydlig gräns mellan acceptabel djuranvändning och oacceptabelt djurplågeri. Så snart en viss praktik stämplades som ”uppenbart grym” visade det sig att samma kritik lika gärna kunde riktas mot en hel rad andra former av djuranvändning som åtnjöt full samhällelig acceptans.”

Precis samma sak kommer ske i matsvinnsfrågan, om matsvinn förbjuds. Om det är oacceptabelt att elda upp mat i värmeverk (det som butikerna gör när de slänger den i sina containrar), varför ska det då vara accepterat att slösa bort maten i komposter, grisfabriker, biogasanläggningar eller etanolfabriker? Ska det vara tillåtet att starta ett matspa eller ett kommersiellt matkrig, som Dumpstrat föreslagit?

Uppenbar grymhet mot djur förbjöds av närmast estetiska skäl på 1800-talet. Människor ville inte se djur misshandlas på gatorna. På samma sätt upprörs folk av att se butikerna slösa mat, och på samma sätt är det väldigt svårt att införa ett förbud, eftersom djurutnyttjandet respektive matsvinnet går så djupt ner i grunden av vårt samhälle.

En lag eller skatt mot matsvinn kommer aldrig kunna vara rättvis och konsekvent, eftersom en allt för bred definition av avfall/svinn/slöseri skulle hota tillväxten i livsmedelsproduktionen. Om lagen/skatten ändå införs kommer den alltså vara högst marginell i sin omfattning, och det kommer vara enkelt för livsmedelsföretagen att styra svinnet till verksamheter som inte omfattas av lagen. Svinnet kommer bara gömmas från allmänhetens ögon.

Men kom på nåt bättre då!

Okej, men först och främst är det tröttsamt att den som påtalar ett problem åläggs att ”komma på nåt bättre då,” direkt. Kan vi inte komma på nåt bättre tillsammans? Det första steget är att komma överens om att vi inte har så mycket att förlora. Att nuvarande system håller på att köra oss rakt ut för stupet. Att allt är mer realistiskt än en värld där en ledande politiker, mitt i en överproduktionskris och klimatkatastrof, säger att vi behöver öka produktionen – och till råga på allt har rätt!

Vad vi behöver är en produktion som fungerar lite som vår privatekonomi. Där den självklara frågan för samhället är: har vi råd att slösa? Där människor har inflytande över vilka produkter och tjänster som ett samhälle ska tillhandahålla. Ett sådant system kan inte bygga på pengar, varor och marknad, eftersom det är dagens systems själva DNA. Istället tror vi på alternativa organisationer och föreningar som drivs med frivilligt oavlönat arbete och där frukten av produktionen är fritt tillgänglig. Vissa kallar det allmänningar. Att konvertera staten och företagen till att bli sådana tror vi är svårt, men du kanske har en smart strategi?

Avfallskatten (Foto: hehaden)

Problematiska djur

Frågan om människors behandling av icke-mänskliga djur är intimt sammanknippad med matsvinn och dumpstring. Se bara hur djurfabriker framhålls som en ”lösning””problemet” med matsvinn, både av Tristram Stuart, i nyhetsmedia och en ny bok.

Därför vill vi tipsa om en ny avhandling av Per-Anders Svärd som heter ”Problem Animals”. Här finns en sammanfattning på Svenska.

Den är intressant även ur ett allmänt perspektiv på reglering. I vår tolkning visar den bland annat att statlig reglering kan vara lömsk och att även om en viss lag framstår som ”steg i rätt riktning”, så kan den i praktiken fungera precis tvärtom.

”Tvärtom skulle man kunna hävda att den [djurskyddslagen] öppnade helt nya områden för djurexploatering genom att avskaffa det gamla förbudet mot att uppvisa ”uppenbar grymhet” precis i en tid då uppenbar grymhet mot djur började institutionaliseras i stor skala. Samtidigt kunde lagen, på symbolpolitikens nivå, lätt framställas som ett betydande, till och med historiskt, framsteg för djuren.”

Tänk på det i framtiden när ni hör media okritiskt hylla lagarna i Frankrike och Massachusetts.